Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.c. Filosofi, af professorn fil. dr V. Norström, Göteborg - IV.10.d. Språkvetenskap, af docenten fil. dr O. von Friesen, Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKVETENSKAP.
397
ska skolan ännu alltjämt sina uppgifter och sin utveckling. Bland
representanterna för denna skolas äldre grupp, som verkat i nära
anslutning till det boströmska systemets egen ursprungliga form,
må särskildt framhäfvas uppsalanamnen S. Ribbing (1816/99),
C. Y. Sahlin (f. 1824, f. d. professor i Uppsala), K. Claëson
(1827/59) och H. Edfcldt (f. 1836), äfvensom lundaprofessorerna
A. ’Nyblæus (1821/99) och P. J. ’ff. Lecmder (f. 1831). Till
en yngre, sakligt mindre homogen grupp, som trots historisk
kontinuitet med boströmianismen delvis slagit in på andra vägar,
räkna vi uppsalaprofessorerna E. O. Burman (f. 1845) och K. R. Geijer
(f. 1849), uppsaladocenterna /,. H. Åberg (1851/95) och F. v. Schéele
(f. 1853) samt F. Norsiröm (f. 1856) och E. Liljeqvist (f. 1865),
den förre professor, den senare docent vid Göteborgs högskola.
Af dessa har Ribbing genom sina lärda och originella verk »Platos
Ideelära» (äfven i tysk öfversättning) och »Socratische Studien»,
till hvilka utlandets vetenskap fortfarande nödgas taga hänsyn,
röjt den nationella svenska filosofiens nära andliga frändskap
med den grekiska idealismen. Nyblæus har skildrat den svenska
filosofiens öden från det adertonde århundradets slut till och med
Boström i ett stort anlagdt, tyvärr ofullbordadt arbete med elegant
och lättläst stil (»Den filosofiska forskningen i Sverige»). Den
betydande om- och fortbildaren af Boströms världsåsikt Sahlin har
med stort skarpsinne bearbetat filosofiens olika delar samt härmed
åt ståndpunkten skänkt större både klarhet och fasthet, på många
punkter äfven rikare innehåll.
Utanför denna gruppering står Boströms omedelbare lärjunge,
den geniale tänkaren och skriftställaren P. Wikner (1837/88),
som äfven i vetenskapen vandrat sitt känsliga, religiöst stämda
sinnes individuella vägar. Redan med »Egenskapen och närgränsande
tankeföremål» har han väsentligt aflägsnat sig från boströmianismen
och vidgade klyftan än mer genom senare skrifter.
Nara den boströmska riktningen står F. Kydberg (1828/95),
hvarom vittnar icke blott hela andan i hans mångskiftande
skriftställarverksamhet utan ock särskildt riktningen på det ideella
och det personliga i hans filosofiska skrifter. Rydberg har framför
andra befordrat utbredandet inom vidsträcktare kretsar af den
svenska idealismens grundstämning och allmänna lifsuppfattning.
Till sist må erinras, att för närvarande, utom redan angifna,
arbeta i den filosofiska forskningens tjänst H. Larsson (f. 1862),
docent i Uppsala, A. Herrlin (f. 1870), docent i Lund, samt, som
privatlärd och skriftställare i Stockholm, A. Vannérus (f. 1862).
Språkvetenskap.
Den vetenskapliga språkforskningen i Sverige har helt naturligt
i främsta rummet varit riktad på de germanska språken och bland
dem särskildt på de nordiska, men därjämte kan vårt land uppvisa
orientalister, romanister och komparativa lingvister af rang.
Det var mera forskarnit och samlarintresse än rent vetenskaplig
metod, som utmärkte våra första språkforskare, och språkforskningen
var i början merendels en tjänare hos teologien eller en missriktad
patriotism. Som språkvetenskapens fader i Sverige brukar räknas
J. Burens (1568/1652), en framstående runolog och kännare af
fornsvenskans språk och litteratur. Bland hans efterföljare märkas
G. Stiernhielm (1598/1672) och den egentligen som klassisk filolog
berömde J. Schefferus (1621/79). Ett nytt uppslag i studiet af
modersmålet gafs i senare hälften af 1600-talet, då på regeringens
uppdrag ett betydligt antal isländska handskrifter samlades. Detta
material bearbetades företrädesvis af O. Verelius (1618/82), som
bland annat skref ett isländskt lexikon, J. Peringskiöld (1654/ 1720)
och J. Hadorph (1630/93). Resultaten af de båda sistnämnda forskarnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
