Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.10. Den vetenskapliga forsknignen. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt docenten fil. dr K. Hildebrand, Uppsala - IV.10.z. Vetenskapliga resor och geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCH DEN ANDLIGA ODLINGEN.
Otto Torell
Större betydelse än någon af de nämnda äger dock i detta afseende
G. Wahlenberg (1780/1851). Under fyra resor till Lappland, 1800/10,
samt under färder i Schweiz och Karpaterna gjorde han talrika
och noggranna höjdbestämningar och andra, särskildt botaniska,
iakttagelser, på grund hvaraf han, jämte Humboldt, namnes som
växtgeografiens skapare. Äfven under 1800-talets första hälft
utgingo från Sverige många naturvetenskapliga forskningsresande till
olika delar af världen. Den förnämste bland dessa var J. A. Wahlberg
(1810/56), hvilken valt Sydafrika till sitt forskningsfält. Under sin
första resa, 1839/44, besökte han Natal, Zululandet och det nuvarande
Transvaal; under den senare inträngde han 1854 från Walfish bay i
det inre ända till 17° 41’ sydlig bredd men dödades af en elefant
den 6 mars 1856. Det område, inom hvilket den svenska geografiska
forskningen skurit sina rikaste lagrar, är den norra polar-zonen. I
kännedomen om de arktiska trakterna ha de svenska färderna in-
ledt en ny period, under hvilken ej blott rent geografiska resultat
utan en allsidig och systematisk undersökning varit målet. De flesta
expeditioner hafva därför varit utrustade med en talrik stab af
vetenskapsmän; såsom en skola för svenska naturforskare hafva också
de arktiska färderna haft en framstående betydelse.
Uppslaget till de svenska ishafsfärderna gafs af AS. Lovens (1809/95)
resa till Spetsbergen 1837. Företagen inleddes sedan med Otto Torells
(1828/1900) resa till Island 1857, densammes och A. E. Nordenskiölds
(f. 1832) första färd till Spetsbergen 1858 och Torells grönlandsresa
1859, hvarpå följde den stora spetsbergsexpeditionen af 1861 under
befäl af Torell, i hvilken jämte Nordenskiöld sju andra naturforskare
deltogo och hvarunder ingående undersökningar utfördes inom ögruppens
västra och norra delar. Den tredje spetsbergsexpeditionen ägde rum
1864 under Nordenskiölds ledning och afsåg förnämligast utrönandet,
huruvida det vore möjligt att därstädes utföra en gradmätning,
och den fjärde under samma befäl 1868. Under denna nåddes med
järnångaren »Sophia» 82° 42’ nordlig bredd, den högsta dittills
på fartyg observerade polhöjd. För att om möjligt på annat sätt
nå högre breddgrad afgick Nordenskiöld 187.2 i spetsen för en ny
större expedition till Spetsbergen. Afsikten var att från ögruppens
nordligaste del på våren efter verkställd öfvervintring tåga mot
norr öfver isen med renar. Åtskilliga oberäkneliga olycksöden
orsakade emellertid, att isvandringen måste inskränkas till en
af Nordenskiöld och L. Palander (f. 1842) företagen, resultatrik
vandring öfver Nordostlandets inlandsis.
Sedan genom dessa färder Spetsbergen och närliggande öar blifvit
till sina stora drag kända, vände sig Nordenskiöld 1875 åt öster
mot det dittills så fruktade Karahafvet. Nämnda år uppnådde han
med en fångstskuta Jenisejs mynning, och 1876 förnyades försöket,
med samma lyckliga utgång, med en ångbåt. Då den härigenom vunna
erfarenheten gaf stöd åt antagandet om nordostpassa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
