Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Jordbruk och boskapsskötsel. Vid redigeringen af denna afdelning har biträdt kapten V. Nauckhoff, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI. JORDBRUK OCH BOSKAPSSKÖTSEL.
I det föregående har blifvit visadt, att jordbruk och boskapsskötsel
ännu i våra dagar gifva uppehälle åt 56 % eller mer än hälften,
af Sveriges befolkning och att dessa näringar alltså, om man ser
saken från denna synpunkt, äro af minst lika stor betydelse som
alla de öfriga tillsammantagna. Af alla Västeuropas länder torde i
våra dagar landtbruket, relativt taget, endast i våra grannländer
Danmark och Finland spela en större roll än i Sverige.
Redan för snart ett tusen år tillbaka var i mellersta och södra
Sverige bebyggandet utsträckt öfver ungefär samma områden som i
våra dagar, hvilket ses däraf, att flertalet byar och gårdar i dessa
landsdelar hafva namn, som härstamma från den förkristna tiden. Detta
faktum innebär dock ej, att den odlade jordens utsträckning skulle
vara ungefär oförändrad; tvärtom har densamma under tidernas längd
högst betydligt ökats, i all synnerhet under det sekel, som nyss
gått till ända.
I tekniskt hänseende utvecklade sig Sveriges jordbruk i stort
sedt redan under medeltiden, företrädesvis genom munkarne såsom
läromästare, till ungefär den ståndpunkt, som det sedan bibehöll
ända in på 1800-talet. Under den på nya tankar och rön så rika
»frihetstiden» (1718/72) ägnades visserligen mycken uppmärksamhet
åt förbättringar äfven i landtbruket, och en synnerligen rik
litteratur i ämnet uppblomstrade; ja Sverige frambragte vid denna
tid landt-brukskemiens egentlige upphofsman, J. G. Wallerius. Men
de pekuniära uppoffringarna ägnades dock egentligen åt industri
och bergsbruk, och landtbruket betraktades aldrig vid denna tid
såsom mäktigt att i någon högre grad lämna ekonomisk vinst. De nya
uppslagen stannade också helt och hållet inom »ståndspersonernas»
klass och nådde icke allmogen, som hvarken ägde tid eller förmåga
att göra sig dem till godo. Den då rådande fördelningen af jorden
omöjliggjorde ock i själfva verket hvarje större framsteg.
Den nya tiden inom Sveriges landtbruk kan räknas först från
skiftesverkets införande, hvartill väl begynnelsen skedde vid midten
af 1700-talet, men som först i vårt sekel nått sin fullbordan. Den
gamla fördelningen af jorden var icke från den synpunkten
ofördelaktig, att jorden skulle varit samlad allenast på ett fåtal
händer; tvärtom har i alla tider varit för Sverige utmärkande,
att större delen af jorden ägts af ett betydande antal småbrukare;
undantag härifrån af större betydelse hafva blott förekommit i vissa
landsdelar, i synnerhet i det länge under Danmark lydande Skåne. Men
olägenheten låg uti det sätt, hvarpå hvarje brukningsdels ägor voro
belägna. Ägolotterna voro små och många; man kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
