Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.1. Järngrufvorna (jämte vissa meddelanden om öfriga grufvor). Af f. d. professorn O. G. Nordenström, Åtvidaberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
624 IX.
BERGSHANDTERING.
Samtliga våra malmer, med undantag af sjö- och myrmalmerna, förekomma
i bergarter hörande till den arkeiska serien eller urberget, såsom
gnejs, hälle-nintgnejs, hälleflinta (petrosilex), framför allt de
två sistnämnda.
I regeln hafva malmfyndigheterna formen utaf linser, stockar och
körtlar. Mestadels äro de linsformiga och hafva i så fall samma
stupning och strykning som de närmast omgifvande bergarterna. De
betraktas på grund häraf som samtidiga med dessa och hafva äfven
i öfrigt med dem en viss öfverensstämmelse, hvarför man anser alla
dessa malmer vara lagerbildningar.
Endast några få fyndigheter uppträda såsom gångbildningar. Till
denna kategori äro bland andra att räkna några järnmalmer, som
förekomma såsom gångstockar uti vissa eruptiva bergarter (gabbro
och hyperit). Den mest bekanta bland dessa malmfyndighater är den
vid Taberg, i provinsen Småland, belägen omkring 11 kilometer från
staden Jönköping. Den bildar ett berg af 450 meters bredd och omkring
900 meters längd samt 125 meters höjd öfver närmast omgifvande
trakt. Den enda järnmalm, som kan anses såsom verklig malmgång,
är den, som har brutits vid Hesselkulla i Närke. Omgifvande
bergarten är här urgranit. Afses äfven andra malmer än järn,
äro såsom gångbildningar ock att nämna vissa mangan-, silfver-,
koppar-, bly- och bländeförekomster, hvarförutom gediget guld är
träffadt på gångar eller utskiljningar af kvarts vid Ädelfors i
Småland och i Falu koppargrufva. I sistnämnda grufva förekommer
guldet inom de kvartsiga eller hårdmalmernas region, hvarest det
är åtföljdt utaf mineralet galeno-bismutit.
Malmtillgångeii.
Järnmalmernas mäktighet varierar mycket, dels i följd af deras
lins form, dels ock på grund af de dislokationer och pressioner,
som de efter sin bildning varit underkastade. Störst är mäktigheten
hos malmerna i de ryktbara malmbergen i Norrbotten. I Kirunavara
växlar den sålunda mellan 35 och 150 meter. I Gällivare förekomma
malmer med ända till 70 meters mäktighet.
Bland mellersta Sveriges järnmalmsfält intager Grängesberg främsta
rummet i detta hänseende. Här uppgår maximimäktigheten till 90
meter. Vid de öfriga större malmfälten varierar den i regeln mellan
12 och 30 meter och stiger någon gång till 35 meter. I de allra
flesta fälten är den emellertid mindre än 10 ä 12 meter. Vid en
mäktighet af 2 meter anses järnmalmerna ännu vara brytvärda. Stundom
brytas ock järnmalmer, som hafva mindre mäktighet än den sist
anförda, men detta är i så fall beroende på alldeles särskilda
egenskaper hos malmen.
Med hänsyn till längdutsträckning i fältriktningen intaga äfven
de norrbottniska malmerna främsta rummet. Sålunda har den stora
stock-formiga malmen i Kirunavara en sammanhängande längd af
3,500 meter, och i det närbelägna Luossavara har malmen närmare
1,300 meters längd. I Gellivare malmberg förefinnes visserligen
ej sammanhängande malm eller malmstockar af så stor längd som i
Kirunavara, men sammanlagda längden af härvarande malmlinser och
deras ofyndiga mellanpartier stiger på sina ställen ända till
7,000 meter.
I de af gammalt arbetade järnmalmsfälten i mellersta Sverige
förekomma icke malmlinser eller malmstockar af så ansenligt stor
samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
