Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.2. Järntillverkningen. Af professor J. G. Wiborgh, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662 IX.
BERGSHANDTERING.
I flera andra länder användes ungefär samma forskningsmetod,
hvilken dock småningom undergick förbättringar.
Smältstyckenas upphettning eller vällning i samma härd där
färskningen skedde var hindersam för arbetet och ökade kolåtgången,
hvarför man i Frankrike började använda särskilda härdar för
smältstyckenas vällning, hvilka benämndes räckhärdar. Detta så
förändrade smide, här kalladt vallonsmide, infördes 1740 inom
Dannemora bergslag och bibehålles där ännu.
Svenska vallonsmidet. Liksom tyskhärden är vallonhärden en öppen
härd, ehuru mycket mindre, och består af tackjärnshällar, hvaraf den,
som utgör bottnen, har en betydlig tjocklek, samt hålles ej af kyld
med vatten. Endast kall bläster användes, och denna inkommer i härden
genom en vid kopparforma, som stupar vid pass 15 ° mot härdbottnen.
För detta smide användes ett kiselfattigt, vanligen med kall bläster
blåst tackjärn, som gjutes i sand i omkring 6 meter långa stycken,
hvilkas tvärsektion hafva halfrund form med 170 mm. sida och 120
mm. i höjd. Dessa tackjärnsstycken benämnas gösar. Tvenne sådana
gösar placeras bakom härden, och genom en öppning i väggen frammakas
de så långt, att deras ändar komma att ligga tvärs öfver forman,
’hvarefter de täckas med träkol. Då bläster pådrages, börjar
tackjärnet smälta från gösarnas ändar och droppvis nedfalla i
härden för att i stelnad form samlas på härdbottnen, hvarifrån
det tid efter annan med spett uppbrytes för att åter nedsmältas,
tills kolet blifvit oxideradt och en smälta af mjukare järn erhålles.
Dessa smältor äro små, väga endast omkring 40 kg. och sammanslås
under smälthammare samt delas i smältstycken, hvilka vällas i en
särskild härd, som är ungefär lika med smälthärden och benämnes
räckhärd.
I följd af det sätt, på hvilket tackjärnet nedsmältes, blir
oxideringen fullständigare än vid andra härdfärskningsmetoder, och ej
allenast kisel oxideras, utan till och med fosfor och svafvel bortgå
i anmärkningsvärd grad. Som likväl tackjärn från gösarna nedsmälter
nästan under hela tiden, som färskningsarbetet i härden pågår,
följer dock, att järnet till sin kolhalt blir något ojämnt, men som
detta vallonjärn uteslutande användes till beredning af brännstål,
hvaraf sedan degelstål beredes, är detta ej till någon olägenhet.
Vid smältstyckenas vällning i räckhärden smälta de mest hårda och
kolhal-tiga delarna, som styckena innehålla, hvilket järn samlas
på denna härds botten, hvarifrån det uppbrytes och färskas; på så
sätt erhållas äfven från räckhärden särskilda smältor, som benämnas
luppjärn. Ungefär V5 af det uträckta vallonjärnet erhålles såsom
luppjärn, hvilket till sin beskaffenhet är i det närmaste lika med
det direkt från vallonhärden erhållna järnet.
Det i och för sig mycket fosforfattiga dannemoratackjärnet lämnar med
denna färskningsprocess ett ytterst rent och fosforfritt stångjärn,
ofta hållande endast Ooos % fosfor, och i form af brännstål utgör
detsamma råmaterialet för det världsberömda dannemorastålet.
Bränsleåtgången är mycket hög, nämligen 214 hl. träkol pr ton
vallonstångjärn, afbränningen är 25 % och veckotillverkningen endast
l ä !1/2 ton pr härd, hvarför järnet blir mycket dyrt i tillverkning.
Vallonsmidet i denna form kallas hel-vallon; men stundom
användes tackjärnet i smärre stycken, s. k. galtar, och smält-
och räckhärdar af samma form som lancashirehärdar; smidet
benämnes då lialf-vallon. Kolåtgången är här mycket mindre och
veckotillverkningen större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
