Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.2. Järntillverkningen. Af professor J. G. Wiborgh, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTJÄRNSTILLVERKNING.
677
För kolhalter under O’ 5 o % bedömas desamma därför alltid efter
graden, som det härdade stålet kan i kallt tillstånd böjas utan att
spricka i krökningen, i stället för efter brottytans utseende samt
stålets lätthet att blifva brändt.
Med hvilken skärpa man genom böjningsprof kan bedöma kolhalten hos
mjukare stål och järn, framgår bäst af de fotografiska bilderna å
föregående sida af i verkligheten anställda böjningsprof af stål
med olika kolhalter, af hvilka n:r l har 0*15 % n:r 2 0*25 % n:r
3 0*30 % och n:r 4 0*35 % kol.
I sammanhang med dessa prof på stålets hårdhetsgrad göres också prof
på Tödskörhet. För kolhalter öfver O’00 % sker detta genom att vid
rödvärme böja det till 15x4 mm. utsmidda stålet fram och tillbaka
öfver städets kant; ju flera böjningar stålet tål utan att brista,
dess mindre rödskört är det. För kolhalter under O’5o % brukas
däremot vanligen att i rödvärme slå ett hål nära järnstångens kant;
uppstå härvid sprickor, är järnet rödskört.
Sedan på ofvan beskrifna sätt blifvit utrönt, att stålet har
den bestämda hårdhetsgraden, tappas detsamma från konvertern i
kokiller. Endast i det fall, att rödskörhetsprofvet ej utfallit
nöjaktigt, tillsättes ferromangan i konvertern före tappningen. Såsom
förut är nämndt, är dylik tillsats vanligen obehöflig för stål men
måste nästan alltid användas för mjukt järn.
Så länge man vid bessemerhyttorna hade små och oändamålsenliga
varmapparater, var det ofta svårt att la ett tillräckligt varmt
tackjärn, hvarför ock stålet blef kallt vid tappningen. Detta
föranledde ingeniör Caspersson (1880) att inrätta ett
slags halfskänk, som efter fullbordad blåsning fästes vid
konvertermyn-ningen, och allteftersom konvertern sedan lutas, rinner
en del af stålet in i skänken, hvarifrån det sedan på vanligt sätt
tappas i kokillerna.
Största delen af stålet blir med denna anordning kvar i den heta
konvertern under tappningen och blir sålunda ej utsatt för den
afkylning, som alltid äger rum, då allt stålet på en gång utgjutes
i en större jämförelsevis mindre varm skänk. Bilden sid. 678 visar
en konvertermynning med fastsatt casperssonsskänk. Konverterskänken
medför emellertid vissa olägenheter, däribland att kokillerna måste
placeras invid konvertern samt vara rörliga. Numera brukas detta
slags skänk mindre allmänt, och där den finnes, begagnas den vanligen
ej i annat fall, än då mjukt stal eller järn skall framställas.
Under tappningen tages ytterligare prof af stålet, hvilka analyseras
på kol medelst Eggertz’ kolorimetriska kolprof, ofta äfven på andra
ämnen, såsom fosfor, kisel, mangan och svafvel.
I regeln stämma kolprofven mycket noga med de under processen
medelst smidesprof bestämda hårdhetsgraderna, som äfven angifvas i
kolhalter. De böra ju också så göra, då det svenska bessemerstålet
är ett mycket rent kolstål, jämförelsevis fritt från kisel och
mangan. Endast undantagsvis, såsom då stålet varit för varmt och
blifvit hårdt genom föroreningar af kisel och mangan, öfver-ensstämma
de ej.
För att skydda kokillerna mot att angripas af det heta stålet
lägges litet sågspån eller olja i bottnen, och för att hämma en
vidare gasutveckling, sedan kokillen är fylld, täckes den med
ett tackjärnslock. Som vanligen flera timmar förflyta mellan
blåsningarna, afsvalna både konvertern och skänkarna och måste
därför särskildt uppvärmas före blåsningen, hvilket stundom sker
med koks eller träkol men vanligen med masugnsgas, hvilken med luft
förbrännes i särskildt härför konstruerade brännare.
De svenska bessemerkonvertrarna äro små, bottnens diameter l till
1*3 m., den cylindriska delens diameter l’3-I’T m. samt höjden 2
till 2*5 m., allt in-vändiga mått. För att så mycket som möjligt
hålla värmen inne i ugnen göres mynningen trång, 200, högst 300 mm.
Vid ett af deo svenska bessemerverken, nämligen Avesta, användes en
mycket liten konverter. Ar 1878 uppfördes där en liten bessemerugn
af vanlig konstruk-
Sveriges land och folk.
43 "j"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
