Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X.e. Handtverk och hemslöjd, af fil. dr A. Raphael, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
818 X.
TILLVERKNINGSINDUSTRI.
Liksom annorstädes leder äfven i Sverige yrkeshandtverket sitt
ursprung ur hemslöjden i städerna, där en talrikare folkmängd kunde
göra en arbetsfördelning lönande och bereda särskilda yrkesmän en
för deras utkomst tillräckligt stor kundkrets.
Omsorgen om städernas uppblomstring föranledde tidigt de styrande att
där söka koncentrera såväl handel som handtverk; redan ett bref af
hertig Valdemar, af 1315, innehåller föreskrifter härom. Emellertid
medgifver ännu allmänna landslagen (år 1347) handtverkarne rättighet
att drifva sina yrken på landsbygden, och stadslagen förbjuder
det åtminstone icke; endast om guldsmeder föreskref» vid denna tid
ovillkorligen, att de skulle bo i stad.
För handtverkets första större tekniska framsteg liksom för de
rättsliga former, i hvilka detsamma ända till våra dagar kom att
röra sig (»skråväsendet»), har Sverige till hufvudsaklig del att
tacka utlänningar - eller de tyska yrkesmän, som från medlet af 13:e
årh. började nedsätta sig i de större svenska städerna. Redan i Visby
stadslag uppräknas mer än tjugu särskilda skrän’ i det öfriga Sverige
infördes institutionen sannolikt först i början af 1300-talet. Den
äldsta befintliga svenska skråhandling är Magnus Erikssons bref af
ar 1356 till »skräddarämbetet» i Stockholm; den äldsta skråordningen
är Stockholms skomakares (före 1474). Antagligen hafva hufvudstadens
ordningar äfven gällt för landsortsstädernas handtverkare.
Ett inhemskt handtverkarstånd är först frukten af Gustaf I:s
näringspolitik. Grundtanken i denna afsåg att åstadkomma en hälsosam
arbetsfördelning såväl mellan de olika hufvudnäringarna som mellan
deras arter inbördes. I detta syfte förbjödos handtverkarne
att befatta sig med köpenskap och att utöfva mer än ett yrke,
liksom köpmännen att idka handtverk; ej heller fingo köpmännen från
utlandet införa sådana tillverkningar, genom hvilka handtverkarne i
städerna kunde blifva »fördärfvade». För handtverks idkande fordrades
burskap och medlemskap af något skrå. Medeltidens sträfvanden att
koncentrera handtverket i städerna upptogos på nytt och med större
allvar. Dock skulle landsbygden få behålla »skräddare, skomakare,
skinnare, grofsmeder och timmermän», hvilka ansågos oumbärliga. Ett
annat undantag åstadkom konungens rätt att tillsätta »frimästare»,
hvilka fingo utöfva sina yrken oberoende af skrån och burskap. Denna
förmån beviljades oftast utlänningar, då det fortfarande, liksom ännu
under Johan III, klagades öfver bristen på skickliga svenska idkare.
Den närmast följande utvecklingen kännetecknas af ett allt starkare
gynnande af städerna på landsbygdens bekostnad, liksom af ett
alltmera skärpt skråtvång. Karl IX fastställde ett visst antal
handtverkare för hvarje härad, och redan 157G gjorde han i sitt
hertigdöme alla skrån slutna, d. v. s. med ett visst antal mästare,
bestämdt efter stadens folkmängd och storlek. Stadshandtverkarue
erhöllo monopol på arbete i staden och inom en mils omkrets
utanför denna men fingo icke arbeta utom detta distrikt. För
yrkets idkande fordrades mästerstyckets godkännande af fogden,
rådet och skrååldermannen, hvilka myndigheter därjämte skulle äga
uppsikt öfver skråna, skärskåda tillverkningarna och därå sätta
skäligt pris. l samma eller ännu strängare anda (»frihetsmilens»
utsträckning till två mil, skärpta fordringar på anställning som
lärling och gesäll m. m.) utgaf Karl såsom konung skråprivilegier
såväl för enskilda yrken som för hela städer.
Gustaf II Adolf gick i sina sträfvanden att inskränka
handtverks idkande på landsbygden till och med ännu längre än
företrädarne. Landsbygdens handtverkare fingo nu icke arbeta närmare
än 4 mil från staden, ostadens tillätos däremot att med åldermannens
vetskap arbeta åt allmogen. Ar 1644 inskränktes landsbygdens
näringsfrihet ytterligare ända därhän, att alla handtverkare på
landet skulle söka burskap i städerna och där erlägga utskylder.
Hade stadshandtverket sålunda så godt som fullständigt befriats
från landsbygdens konkurrens, hotades detsamma emellertid af ett
farligare intrång från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
