Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII.3. Landsvägar. Af litteratören J. P. Velander, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
912 XIII.
SAMFÄRDSMEDEL.
I ett glest befolkadt land med så kuperad mark som Sveriges måste anläggningen och underhållet af vägar mellan gårdarna och bygderna ha varit en stor tunga för folket. Därför kunde ock i äldsta tider och hela medeltiden igenom blott ett fåtal för vagn farbara vägar åstadkommas i landet. Eriksgatan, eller den väg, som nyvald konung for för att mottaga folkets hyllning, bildade en rundresa genom rikets mellersta delar, omslutande sjöarna Vättern, Hjälmaren och västra delen af Mälaren. Men äfven denna väg var i gamla tider säkerligen blott en ridväg. Från olika punkter på nämnda eriksgata
gingo vägar ut till omkretsen, såsom åt sydost till Kalmar, åt sydväst till Halmstad, åt väster till Göta älfs mynning, åt nordväst till Kopparberget i Dalarne och åt nordost till Bottniska vikens kust. I Gustaf Vasas tid fastställdes på riksdagen i Västerås 1544,
dels att alla allmänna vägar skulle genom den menige mans tillhjälp och omkostnad uppröjas, »på det man måtte genom alla vägar utan fara framkomma både från Nylödöse (nu Gamlestaden vid Göteborg) och åt Kalmar, så ifrån Kalmar vidare till Stockholm, desslikes
alla andra nödtorftiga vägar», dels ock att norra Västergötlands allmoge skulle »upprymma Tiveden, så att man lätteligen kunde draga däröfver med vagnar». Att i följd häraf verkligen en körbar väg blef anlagd öfver Tiveden, är dock föga sannolikt. Viktigare möten
höllos ännu in på 1500-talet nästan uteslutande i sådana städer, dit man kunde färdas med båt. Enligt en ännu bevarad reseskildring af en tysk man, beskrifvande en resa, som han 1586 gjorde från Helsingborg öfver Jönköping och Norrköping till Stockholm, tog man om vintern helst vägen öfver tillfrusna sjöar och jämnare marker, medan om sommaren båtled föredrogs, »ty för de djupa vägarna och sumpiga träsken är det svårt att komma fram till häst».
Tid efter annan vidtogos emellertid anordningar till vägarnas förbättrande. Så förordnades 1664, att alla stråkvägar emellan städer, socknar och tingsställen skulle förbättras, på somliga orter förändras, jämnas och göras rätare. I samband härmed uppdelades vägarna i väglotter, som allmogen skulle »väl rödja och underhålla», liksom ock förordnades om vägarnas mätning och milstolpars uppsättande. Emellertid funnos ännu i senare hälften af 1700-talet ej många körbara vägar utom de allmänna landsvägarna, och
i det stora hela är det först under 1800-talet, som Sveriges vägnät kommit i ett med dess nuvarande goda skick jämförligt tillstånd. I Skåne gjorde sig landshöfding S. G. von Troil i Malmö (1851 74) ryktbar för sitt framgångsrika arbete för vägarnas förbättring.
Sedan 1840 har staten i allt större omfattning lämnat understöd till vägförbättringar. Nämnda år beviljades »till anläggning af nya eller förbättring och omläggning af backiga och mindre goda vägar» 75,000 kr., hvarjämte orterna fingo både bidraga till anläggningskostnaden och åtaga sig det framtida underhållet. Detta anslag har sedan oupphörligt ökats, så att år 1900 utgick ett belopp af l million kronor för ändamålet. Med hjälp häraf ha, sedan 1840, anlagts eller förbättrats omkring 13,000 km. landsväg.
Byggandet af nya vägar har under senare tider i främsta rummet fortgått i norra Sverige. Under åren 1841/95 hafva för byggandet af nya och omläggandet af gamla landsvägar beviljats statsbidrag om sammanlagdt 16.5o millioner kronor; hela den beräknade kostnaden
för dessa vägar har uppgått till 25.94 millioner kronor. Af statsbidraget hafva nära 2 millioner kronor fallit på Norrbottens län och nära l 3/4 på Västerbottens. Under de senaste åren har Norrlands andel ytterligare ökats, så att för åren 1891/95 kommo på de fyra nordligaste länen 1,698,000 kronor af i allt 3,762,000. - I flera län lämna äfven landstingen bidrag till nyanläggning och förbättring af vägarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
