Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII.3. Landsvägar. Af litteratören J. P. Velander, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
914 XIII.
SAMFÄRDSMEDEL.
underhåll uppskattats, tillskjuter staten 1/io, och de öfriga
9/10 uppdelas på samtliga vägfyrkar i distriktet och inbetalas
till vägkassan i penningar af dem, som ej redan erlagt sin
vägskatt in natura. Med dessa medel skall vägkassan sedan gälda
förvaltningskostnader, snöplogning, broars underhåll och byggnad samt
mera tillfälliga utgiftsbehof. Räcka ej medlen till, få nya uttaxeras
i penningar på samtliga vägfyrkar. Uppstår åter öfverskott, kan detta
användas till grundförbättring af vägarna eller, om sådan ej vidare
erfordras, till lindring af väghållningsbesväret (minskad uttaxering
nästa år). Staten bidrager äfven till kostnaderna för (den första)
vägdelningen eller vägarnas värdering (»gradation») och uppdelning
mellan de in natura väghållningsskyldiga, en förrättning som utföres
i likhet med ägodelning. Öfriga delar af vägförvaltningen ombesörjas
af en vägstyrelse, vald af hvarje distrikts väghållningsskyldiga,
och kontrolleras genom årlig vägsyn, hållen af de ämbetsmän, som
skola upprätthålla ordningen på landsbygden, med biträde af två
rättsbisittare (nämndemän).
Städerna få själfva sörja för sin väghållning och genom sina
egna myndigheter of va tillsyn öfver dem, som skola ombesörja
vägunderhållet (fastighetsägare, entreprenörer eller lejda
arbetare). Byvägars underhåll beror af aftal endast mellan dem,
som anlita desamma, och tvister härom afdömas af domstolarna mest
efter billighetsgrunder.
Till sin beskaffenhet hafva vägarna under senare tider blifvit
väsentligen förbättrade, och densamma är numera i allmänhet
tillfredsställande, dock med undantag för vissa orter, i synnerhet
i norra Sverige.
Vid landsvägar om en sammanlagd längd af 37,954 kilometer är
regelbunden sbjutsning inrättad, så att den resande kan med säkerhet
påräkna att erhålla häst och vagn, och detta emot offentligen
fastställda taxor. Hela antalet skjutsanstalter utgjorde vid 1895
års slut 1,518, hvadan medelafståndet mellan dem utgör vid pass
25 kilometer. I genomsnitt kostar skjuts med en häst omkring 16
öre pr kilometer, men beloppet växlar högst betydligt å de olika
skjutsanstalterna. En inrättning, som sedan långt aflägsna tider
stått i samband med skjutsningen, är äfven gästgifveriväsendet.
I äldsta tider for nästan’ hvarje resande med egen häst och sökte få
nattläger hos präster eller bönder; med urgammal svensk gästfrihet
lämnades ock härbärge godvilligt åt vägfarande, antingen fritt eller
mot ersättning. Men med herremännens och prästernas stigande makt
växte ock deras anspråk på allmogens offervillighet, och redan
på 1200-talet hade bruket att med våld af bonden taga hvad ej
frivilligt gafs, eller s. k. våldgästning, blifvit så allmänt,
att lagstiftningen måste inskrida däremot. Genom Alsnö stadga
omkring 1280 förbjöds våldgästning och förordnades, att i hvarje
by skulle finnas en g-ästgifvare eller rättare, som mot skälig
betalning och vid strängt ansvar skulle förse de vägfarande med
hvad de behöfde. Under unionstiden utvecklades alltmera seden,
att de. som förö i rikets ärenden, njöto härbärge och kost utan
betalning, och Gustaf Vasa lagfäste kronoskjutsen, eller böndernas
skyldighet att utan ersättning skjutsa kungliga familjen och hofvet
(kungsskjuts), trupper och krigsmateriell (egentlig kronoskjuts)
samt fångar (fångskjuts). Inskränkningar i kronoskjutsskyldigheten
voro ofta ifrågasatta, men först 1689 stadgades betalning för
all kronoskjuts utom fångskjutsen, hvilken senare utgjordes utan
ersättning ända till 1734.
Under tiden hade gästgifveriinrättningen varit föremål för
flera lagstadgan den. År 1561 påbjöds en skatt för inrättande af
gästgifvargårdar, vid hvilka hyres-hästar skulle finnas att mot
bestämd lega fortskaffa resande, som ej voro berättigade till
kronoskjuts. År 1584 för ordnades, att äfven länsmännen skulle vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
