Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV.2. Bankväsendet. Af professorn dr D. Davidson, Uppsala - XIV.2.a. Riksbanken i äldre tider - XIV.2.b. Enskilda bankers uppkomst - XIV.2.c. Riksbankens nuvarande förvaltning och rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
936 XIV. BANK-, KREDIT- OCH
FÖRSÄKRINGSANSTALTER.
mot blott personlig säkerhet förekom egentligen först efter
1802, sedan Riksgäldskontoret upphört med sin ofvan omnämnda
bankrörelse. För sistnämnda lånerörelse inrättades en särskild
med banken i förbindelse stående anstalt - riksdiskonten -
som i början var en association mellan banken och enskilda
delägare; år 1816 uteslötos emellertid de senare. Den egentliga
diskonteringsrörelsen utvecklade sig dock ej förrän efter 1830,
och sedan dess har bankens lånerörelse så småningom omgestaltats
till större öfverensstämmelse med rationella bankprinciper. Så
t. ex. upphörde år 1864 bankens hypotekslånerörelse, hvilken
öfverflyttades på Allmänna hypoteksbanken.
Enskilda hankers uppkomst.
Enskilda banker med sedelutgifningsrätt uppstodo på 1830-talet,
då några banker beviljades denna rätt. Villkoren för dylik
sedelut-gifning fastställdes sedermera i en förordning af
1846. Sedan försöket att ersätta dessa banker med provinsbanker
utan sedelutgifningsrätt, understödda med förlag af riksbanken
(s. k. filialbanker), ej utfallit till belåtenhet, utfärdades 1864
ny lagstiftning för enskilda sedelutgifvande banker, hvilken med
hänsyn till sedelutgifningen och några andra punkter ändrades genom
1874 års ännu gällande förordning.
För upprättande af dylik bank fordrades koncession af regeringen,
bl. a. i syfte att förhindra ett alltför stort antal dylika
banker. Delägarne, hvilkas antal måste vara minst 30, äro
solidariskt ansvariga för bankens förbindelser; delägare med
begränsad ansvarighet få dock intagas, men deras tillskott får ej
öfverstiga hälften af de solidariska bolagsmännens, och de äga icke
deltaga i andra beslut än val af revisorer. Minst 60 % af sådan
banks grundfond skall placeras i inteckningar och lätt säljbara
räntebärande obligationer, och dessa s. k. grundfondshypotek skola
nedsättas i allmänt förvar. En dylik bank får utgifva sedlar till
ett belopp motsvarande: a) grundfonden och reservfonden, i den
mån dessa äro placerade i s. k. grundfondshypotek (se ofvan), som
nedsatts i allmänt förvar; b) en så stor del af bankens fordringar
hos allmänheten, som motsvarar halfva grundfonden, under villkor
att banken vid hufvudkontoret innehar gångbart guldmynt till ett
belopp af 10 % af grundfonden; och c) bankens öfriga förråd af
myntadt eller omyntadt guld vid hufvudkontoret. Minsta sedelvalör
är 10 kronor. Dylik bank får ej drifva handel med annat än guld och
silfver, in-och utländska växlar samt räntebärande obligationer;
ej äga annan fastighet än som för bankens inrymmande är behöfligt;
ej heller belåna egna eller andra enskilda sedelutgifvande bankers
lottbref. Dessa banker äro underkastade samma offentliga uppsikt
och kontroll som de här nedan behandlade aktiebankerna.
Riksbankens nuv-arande förvaltning och rörelse.
Bankreformen af år 1897. Genom denna reform har sedelbanksväsendet
undergått en grundlig omgestaltning. De enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt skall upphöra senast med utgången af år
1903; från och med 1904 erhåller därför riksbanken monopol på
sedelut-gifning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
