Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 1. Ytbildning. Av Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
I. FYSISK GEOGRAFI.
bägge öarna jämna kalkklippor, inom vilka med få undantag de högsta
nivåskillnaderna uppgå till några tiotal meter. De föga mäktiga, starkt
vattengenomsläppande jordlagren samt den kalla och torra våren och
försommaren hava givit vegetationen ett i allmänhet vida mera nordiskt drag,
än man av de vattenrika, skyddade, varma platsernas växtliv kunde hava
skäl att förmoda. Så intages större delen av Gottland av torra, artfattiga
furuskogar, mellan vilka de artrika, intressanta lövängarna ligga som små
oaser, och huvudparten av södra Öland utgöres av en skoglös, karstartad
kalkklippa, som fått namn »alvaren». Nordligaste Öland och Gottland
samt Gotska sandön ha att uppvisa storartade sanddynslandskap.
C) Till småländska höglandet bör från geografisk synpunkt räknas
allt ovan havsavlagringarnas område beläget land inom ej blott Småland
utan även södra Västergötland, Halland, norra Skåne och Blekinge. Detta
område visar en så fullständig överensstämmelse med övre Sveriges
mellersta bälte, moränmarkernas och de stora myrarnas, att det knappast är
nödigt ingå på en närmare beskrivning av detsamma. Såsom av kartan
s. 15 framgår, är dess höjd ö. h. blott undantagsvis under 100 m, och
mer än hälften av detsamma, företrädesvis dess centrala och östra delar,
ligger över 200 m ö. h. De högsta punkterna äro Galtåsen öster om
Ulricehamn, 362 m, och Tomtabacken sydväst om Nässjö, 337 m.
Det småländska höglandet kan betecknas som en direkt fortsättning av
övre Sveriges genom det mellansvenska låglandet avbrutna
kontinentalplatå. Floddalarna äro visserligen icke så vida och så djupt nedskurna
genom de även här dominerande urbergsarterna som i Norrland men dock
ganska betydande. Berggrunden täckes nästan överallt av ett kargt och
vid odling mindre givande morängrus, mellan vilkas högre partier
vidsträckta mossar utbreda sig (jfr kartan s. 15). Vid en järnvägsresa t. ex.
utmed södra stambanan från Osby till Nässjö genomfar man ett
landskap av så fullständigt samma karaktär som Norrlands mellersta bälte,
att en främling svårligen skulle kunna särskilja dem. Samma vidsträckta
skogar av tall och gran med sparsam inblandning av lövträd,
huvudsakligen björk, kring de spridda bygderna, samma tröstlösa mossar med
strödda martallar, samma växling av föga imponerande höjder och dalar.
Det är endast de gynnsammare klimatiska förhållandena, som
möjliggjort en rikare kultur. De ställa, för att blott anföra ett exempel, vida
mindre hinder i vägen för nyttiggörandet av de stora mossområdena i
denna del av landet.
Den sydligaste, till arealen jämförelsevis obetydliga, men på grund av
sina synnerligen gynnsamma naturförhållanden särdeles viktiga delen av
landet intages av
D) Skånes slättbygder. Den naturhistoriska gränsen mellan å ena
sidan det skandinavisk-finska urbergsområdet, å andra de på sedimentära
bildningar vilande stora slättlanden kring Östersjöns södra delar
framgår genom Skåne. Gränslinjen går ungefär från Skelderviken i norr, i
sydostlig riktning, till Stenshuvud i söder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
