Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 4. Geologi. Av E. Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEOLOGI.
45
Malmer. Flertalet av Sveriges malmförekomster uppträda i förbindelse med
porfyrer och leptiter. De flesta och ojämförligt viktigaste utgöras av järnmalmer,
och dessa äro fördelade på huvudsakligen tvenne områden, det ena i mellersta
Sverige, det andra i nordliga Lappland. Inom det förra äro fyndigheterna
samlade i grupper och tätast inom de s. k. bergslagstrakterna, omfattande västra och
norra Västmanland jämte angränsande delar av östra Värmland och södra
Dalarne. Grängesbergsfältet i sistnämnda landskap torde häribiand vara det
betydligaste. Åtskilliga järngruvor finnas dessutom i norra Uppland (Dannemora m. fi.),
Södermanland (Kantorp) och Östergötland. Malmerna uppträda såsom lager
inskjutna i leptitgruppens bergarter, leptit, glimmerskiffer m. fi. — De lappländska
förekomsterna utmärka sig för sin ovanliga storlek. Där reser sig det väldiga
järnmalmsberget Kirunavara förutom Gällivare, Luossavara, Tuollavara och
Svap-pavara. Malmerna, övervägande svartmalmer med inblandad apatit, uppträda
såsom lagerstockar. I Kirunavara ligger den omkring 5 km långa och nära 150
m mäktiga malmmassan inlagrad mellan bäddar av porfyr, i Gällivare utgöras
de omgivande bergarterna av leptiter och gnejser. En skarpt skild malmtyp
bildar större delen av Tabergs väldiga bergkoloss i Småland, c:a 1 mil söder om
Jönköping; malmen, en lågprocentig blandning av titanhaltig magnetit och olivin,
är blott en magnetitrik facies av en grönstensintrusion (hypertit). — Kopparmalm
(kopparkis och kopparhaltig svavelkis) brytes för närvarande i avsevärd
myckenhet endast i Falu gruva. Denna fyndighet, Sveriges och en av världens mest
betydande kopparförekomster, har bearbetats i nära sju århundraden. Andra
kopparfyndigheter äro vid Garpenberg i södra Dalarne, vid Tunaberg i
Södermanland, vid Bersbo i Östergötland, Åreskutan i Jämtland m. fi. — Silverhaltig
blyglans förekommer vid Nya Kopparberg, Guldsmedshyttan och Kallmora
silvergruva i Västmanland samt på några andra ställen i Bergslagen, ehuru av
jämförelsevis ringa betydelse. I Sala gruva, förr så bekant och givande, är den rika
silvermalmen till stor del utbruten. — Vid Åmmebergs zinkgruvor i trakten av
Askersund bearbetas en betydande zinkbländefyndighet. Zinkmalm vinnes även
vid Ryllshyttan, Saxberget och Stollberget i Dalarne samt även i Dannemora
gruvor. — Manganmalm (brunsten) finnes vid Bölet norr om Karlsborg samt
vid Spexeryd och Hohult söder om Jönköping.
Graniter intaga en mycket betydande del av det svenska urberget. De största
granitområdena ligga i sydöstra Sverige (Småland) och i mellersta delarna av
Norrland. Geologiskt uppträda de flesta graniterna intrusivt i omgivande bäddar
av gnejs-, leptit- och porfyrbergarter, men deras framträngande tillhör tydligen
flera skilda epoker. Petrografi skt representera de en omfattande serie till
sammansättning, struktur och färg skilda typer. De svenska graniterna lämna ett
förträffligt material till såväl gat- och byggnadssten som olika prydnadsändamål;
de ha givit upphov till en blomstrande industri företrädesvis i de södra
kusttrakterna (Bohuslän, Blekinge, Småland, Stockholm etc.). — Pegmatit förekommer
ganska allmänt i urberget i form av gångar, ådror och stockformade körtlar och
utgör moderklyft för flera värdefulla fyndigheter av fältspat och kvarts.
Grönstenar uppträda i snart sagt alla delar av det svenska urberget. Bland
grönstenarna går en särskild bergartsgrupp, petrografiskt hänförlig till
hypersten-diabas, under namnet hyperiter; de uppträda som tjockare eller tunnare bäddar
och gångar inskjutna i gnejserna i det stora sydvästliga gnejsområdet längs dess
gräns mot sydöstra och mellersta Sveriges mera omväxlande urbergsområden.
Flera av de svenska grönstenarna lämna ett vackert material till gravstenar
och andra monument; inom industrien användes namnet »svart granit» för
dessa bergarter. Prima svart granit erhålles från några fyndigheter inom den
nyssnämnda hyperitzonen men framför allt från vissa förekomster av mera
typiska diabaser, vanligen betecknade som »bronzit-diabaser», vilka bilda ett system
av gångar löpande längs östra sidan av hyperitbältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
