Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 5. Växtgeografi. Av H. Hesselman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
I. FYSISK GEOGRAFI.
breda ut sig över omgivande terräng och på så sätt utvidga sitt område.
I norra barrskogsregionen ha torvmarker ofta kommit till utbildning på
sluttande, men vattensjuk mark, dylika »backmyrar» ha en ganska
betydande omfattning och äro karakteristiska för denna del av landet.
Torvmarkerna gynnas i sin uppkomst av ett klimat med låg temperatur, som
hindrar växtresternas snabba förmultning och förorsakar ringa
avdunstning. De tilltaga därför i utbredning och betydelse, ju längre mot norr
man kommer, så att i norra Sverige trots dess jämförelsevis ringa
nederbörd torvmarkerna beräknas intaga omkring 30 % av fastmarksarealen
nedanför skogsgränsen. Torvmarkerna ha mycket olika natur allt efter
de växter, som där förekomma, och man skiljer vanligen mellan två
huvudgrupper, mossar och kärr. I mossarna förhärska tuvbildande vitmossor
(Sphagnum-arter) jämte ris, i kärren brunmossor (Amblystegium-ariev)
jämte gräs, starr och örter. Mossarna förekomma i övervägande grad i
södra barrskogsregionens kalkfattiga områden och nå sin mest
karakteristiska utveckling såsom högmossar i sydvästra Sverige. Kärren äro
utmärkande för de kalkrika områdena såväl i norra som södra barrskogsregionen.
I norra barrskogsregionen förhärska starrmyrarna med ett täcke av icke
tuvbildande vitmossor {Sphagnum-arter), en del brunmossor
(Amblyste-gium-arter) samt talrika starrarter, typen bildar en slags övergång mellan
kärr och mosse.
På havsstränderna har vegetationen fått sin prägel av markens salthalt.
Tjockbladiga, saftiga växter, stundom med ett blåaktigt vaxöverdrag, bilda
där ett karakteristiskt vegetationselement, som är mest framträdande på
Sveriges västkust och vid södra Östersjön, men som norrut allt mer avtager,
allt eftersom salthalten minskar, och vid Bottenhavets stränder är svagt
representerat. Flerstädes utmed kusterna, särskilt vid Laholmsbukten, i
östra Skåne, på Gotska Fårön och Gotska Sandön, förekomma
flygsands-områden med genom byggnad och växtsätt karakteristiska sandbindande
gräjs, såsom marehalm (Psamma arenaria) och strandråg (Elymus
arena-rius).
Nedanför högsta marina gränsen har havet mångenstädes bortsköljt de
lösa jordlagren från den uppstickande berggrunden. Vittringen har sedan
dess i synnerhet å urbergsklipporna varit svag. Å dessa inskränker sig
därför vegetationen till mossor och lavar, en del örter och gräs, av vilka
de flesta om våren och försommaren ha sin egentliga vegetationsperiod,
medan träd och buskar endast i skrevor och bergsspringor kunnat få
tillräckligt fotfäste. Å Öland, Gottland och i Västergötland förekomma på
de nakna eller med ett tunt lager vittringsjord betäckta kalkhällarna av
silurisk kalksten en egendomlig, kalk- och värmeälskande flora, som visar
mycken släktskap med stäppvegetationen. Dylika områden med nakna
eller svagt jordbetäckta kalkhällar benämnas alvar och utgöra för vårt
land en egendomlighet. Där kalkhällen är djupt vittrad, kan den bära
skog, dock av mera underhaltig beskaffenhet.
Även havet har sin säregna Växtlighet. Denna utgöres huvudsakligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
