Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 6. Djurgeografi. Av [T. Tullberg] N. von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
I. FYSISK GEOGRAFI.
bibehålla sig, vilka i det södra och mellersta Europa för länge sedan
försvunnit. En följd av klimatets beskaffenhet är också den stora olikhet djurlivet,
särskilt insekt- och fågellivet, här företer under sommaren och vintern. Vad
fåglarna beträffar, beror denna olikhet till stor del på den mängd flyttfåglar,
vilka om våren komma hit för att häcka och under sommaren liva upp
landskapet från de höga fjällen och de vidsträckta fjällsjöarna ned till låglandet
och kusten och vilka sedan under eftersommaren och hösten åter draga till
varmare luftstreck, lämnande fjäll, skogar och fält tysta och öde. På sina
flyttningsfärder rasta också en del arter på bestämda platser, vilka då
stundom under veckor förete en tavla av växlande och brokigt fågelliv. Sådana
rastningsplatser äro södra Öland och Skelderviken, andra ligga nordligare
vid Sveriges ostkust och vid den halländska kusten, men även i Skåne och
flerstädes i det inre landet stanna en del av våra flyttfåglar längre eller
kortare tid under sina vandringar.
Ett annat anmärkningsvärt drag inom den svenska faunan, ävenledes
beroende på de långa snörika vintrarna, är den vita vinterdräkten hos vissa
fåglar och däggdjur, varigenom några, såsom haren och riporna, erhålla skydd
mot sina fiender, andra, såsom fjällräven och vesslorna, sättas i stånd
att mera obemärkt smyga sig på sitt rov. Vidare kan anmärkas, att faunan
i Sverige liksom i alla nordiska länder utmärker sig genom sin fattigdom på
reptilier och amfibier. Så finnas här endast tre ormar, av vilka blott en,
huggormen, är giftig, och tre ödlor samt ett tiotal amfibier, av vilka senare
de flesta dock endast förekomma i landets sydligaste delar. Angående de
evertebrerade lantdjuren, vilkas utbredning här naturligtvis ej kan behandlas,
må endast i korthet anmärkas, att molluskfaunan är rätt artrik och
insektlivet är rikt. Även uppe i landets nordligaste delar finnes ett betydande antal
insektarter, särskilt en del praktfulla, i andra trakter mycket sällsynta fjärilar.
Tydligt är, att i ett land med så stor utsträckning i norr och söder
och med så växlande naturförhållanden som Sverige landfaunan likasom
floran skall gestalta sig mycket olika i olika trakter. Så bestämda
gränser som i fråga om floran kunna emellertid icke uppdragas för landets
särskilda faunistiska områden, då många djur ej i så hög grad äro
beroende av klimatiska förhållanden och grundens beskaffenhet som växterna
och dessutom ofta företaga vidsträckta vandringar in på områden, varest
de ej ha sitt egentliga tillhåll. Detta hindrar dock icke, att en del
former kunna sägas huvudsakligen karakterisera ett, andra ett annat
område, under det åter en del former på passande lokaler äro spridda över
landets flesta områden och några över hela landet från de nordligaste
fjällen till den skånska slättbygden.
Över hela landet äro blott några få vertebrater utbredda, såsom bland
däggdjuren: haren (Lepus timidus), åkersorken (Microtus agrestis) och
vesslorna (Putorius ermineus och nivalis), av vilka den senare arten dock
är sällsyntare; samt bland fåglarna: krickanden (Nettion crecca),
becka-sinerna (Grallinago major och gallinago), brockfågeln (Charadrius
aprica-rius), kärrsnäppan (Tringa alpina), drillsnäppan (Tringoides hypoleucus)
och stenskvättan (Saxicola cenanthe).
Vida flera äro utbredda över hela eller nästan hela det nedanför de
skoglösa fjällen liggande landet. Så är förhållandet med ekorren (Sciurus
vulgaris), näbbmössen (Sorex araneus och minutus samt Neomys [Crosso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
