Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 6. Djurgeografi. Av [T. Tullberg] N. von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXTGEOGRAFI.
73
trakter funnit ben av vildsvin samt av tvenne stora oxarter, uroxen (Bos
taurus primigenius) och bisonoxen (Bison bonasus). Uroxen är för längesedan
utdöd, men bisonoxen lever ännu i Litauen och på sluttningarna av Kaukasus.
I de skånska torvmossarna ha även anträffats ben av kärrsköldpaddan (Emys
orbicularis), som nu härstädes alldeles saknas.
Återstår nu att kasta en blick på den Sverige omgivande vidsträckta
skärgården. Företrädesvis bär träffas uttern (Lutra lutra), ehuru den
även längs vattendragen går långt in i landet. För såväl den östra som
den västra skärgården karakteristiska fåglar äro, utom fiskmåsen (Larus
canus), som även förekommer vid insjöar här och där i landet: sillmåsen
(Larus fuscus), gråtruten (Larus argentatus), havstruten (Larus marinus),
fisktärnan (Sterna hirundo) och en del andra tärnor, vanliga labben
(Ster-corarius parasiticus), ejdern (Somateria mollissima), grisslan (Uria
gryl-le), strandskatan (Hæmatopus ostralegus), roskarlen (Morinella interpres),
större strandpiparen (Aegialitis hiaticula), havsörnen (Haliaëtus albicilla),
som dock även häckar långt in i landet, korpen (Corvus corax) samt
skärpiplärkan (Anthus obscurus). I den östra skärgården finnas dessutom
tordmulen (Alca torda) och svärtan (Oedemia fusca), vilken senare även
häckar i de norrländska insjöarna. För övrigt förekomma även långt ute i
skärgården en del i det föregående nämnda fåglar, såsom kråkan och
sädesärlan. Till skärgårdens invånare kunna även räknas sälarna, av vilka en
art, vikaresälen (Phoca hispida), endast tillhör Östersjön; de båda andra
svenska arterna, gråsälen (Halichærus grypus) och knubbsälen (Phoca
vi-tulina), förekomma därjämte även vid västkusten.
De svenska sötvattnen slutligen äro rika på fiskarter, av vilka flertalet
äro matnyttiga. Dessa liksom kräftan, vilken även är föremål för
indräk-tig fångst, omtalas i artikeln Fiske. För övrigt träffar man i dessa vatten
en rikedom på insektlarver och smärre kräftdjur av entomostracéernas
grupp, vilken även är talrikt representerad i de Sverige omgivande haven.
En naturlig följd därav, att vattnet i Östersjön, som tidigare varit en .
insjö, har jämförelsevis ringa salthalt, är, att endast ett fåtal havsformer
dit kunnat invandra, varför dess fauna i det hela taget kan sägas vara
fattig på former. I dess skärgårdar trivas dock en del sötvattensfiskar.
I den södra delen, där salthalten är något större, finnas också en del
verkliga havsfiskar, av vilka bl. a. torsken (Gadus callarias) går långt upp
i Bottniska viken. Den för fisket utan jämförelse viktigaste bland
Östersjöns fiskar är den varietet av sill (Clupea harengus), som benämnes
strömming och vilken finnes utbredd även över Bottniska viken. I Östersjön
förekommer också en liten valart, tumlaren (Phocæna communis), som
även då och då utsträcker sina vandringar norr om Ålands hav. Bland
evertebrerade djur finnas i Östersjön och dess vikar utom entomostracéer
endast ett fåtal former. Mot Öresund blir faunan dock rikare, och vid
Sveriges västra kust, i Kattegatt och Skagerack, finnes en fullt
utvecklad havsfauna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
