Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Det svenska folket - 1. Översikt av svenska folkets historia. Av E. Svensén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
II. DET SVENSKA FOLKET.
a]la höjde sig Folkungarna, en begåvad men orolig östgötaätt, som snart
intog rikets högsta värdigheter oeh satte konungar av och till.
Den nu skildrade övergångstiden i Sverige, å ena sidan från hedendom
till kristendom, å den andra från ett statsförbund av småriken till en
genomförd helstat, å den tredje slutligen från ett urgermanskt
bondedemo-kratiskt samhälle till ett aristokratiskt och hierarkiskt, måste otvivelaktigt hava
varit en i hög grad upprörd tid, men tyvärr äro källorna för vår kännedom
om densamma mycket torftiga. Liksom så ofta annars i vår historia fingo
även nu de stora principiella motsatserna utkämpa sin strid genom
århundraden, utan att stridens utgång i nämnvärd grad påskyndades genom maktbud
från någon central myndighet eller från utländsk makt. Genom efterverkan
av vikingatågen samt genom de oupphörliga inbördes stridigheterna var
denna tid otvivelaktigt för vårt folk en period av svaghet. Av märkliga
personligheter under densamma må nämnas konung Erik den helige (se här
ovanför), Sveriges katolska skyddshelgon, samt våra största missionärer efter
Ansgarius: tyskarna Sigfrid och Stefan, engelsmannen Eskil och svensken
Botvid. Av märkliga händelser må anföras endast det stora slaget vid Lena
i Västergötland (år 1208), där en av en tronpretendent inkallad dansk
riddar-här blev så gott som fullständigt tillintetgjord — en tilldragelse som i saga
och sång fortlevde i vårt folks minne genom århundraden. — Att även under
denna period ett rikt andligt liv pulserade, åtminstone å vissa tider och orter
bland vårt fo]k, bevittnas av det faktum, att från denna tid torde härstamma
flertalet av Sveriges berömda folkvisor.
Vid periodens utgång var en begynnelse gjord till Finlands återerövring,
men av det nuvarande Sverige hörde icke allt till Sveriges rike, i det Skåne,
Halland och Blekinge lydde under Danmark samt Bohuslän, Jämtland och
Härjedalen under Norge. Och fortfarande var väl en stor del av norra
Sverige (kustlandet oavsett) en ren ödemark.
Folkungatideu (1250—1389). Under Folkungaätten, vars mest
betydande personlighet är Birger Jarl, vilken under åren 1250—66 styrde Sveriges
rike såsom förmyndare för sin son Valdemar, trädde Sverige i närmare
förbindelse med det övriga Europa. Avpassningen efter de nya förhållanden,
vari kristendomen infört det, var nu fullbordad, och samhället antager
alltmera samma former som samtidens andra stater. Den forna
bondedemokratien gav fullständigt vika för en genomförd ståndsdelning, där kyrkan stod
som en stat i staten och adeln höjde sig över folket, vars beslutanderätt den
på sina herredagar började tillvälla sig, medan dess främsta män i egenskap
av rikets råd omgåvo och ej sällan behärskade konungen. Genom en livligare
handel inom och utom landet utvecklade sig alltmera städerna med sitt
borgerskap. Beröringen med utlandet förmedlades mest genom hansestäderna,
från vilkp en mängd tyskar inflyttade i våra städer samt lade grunden till
det svenska bergsbruket.
I det inre rådde under konungarnas ledning en kraftig verksamhet på
lagstiftningens område. Även här intränga allmänt europeiska rättsseder,
kvinnans ställning förbättras och träldomen avskaffas. De gamla landskapens
lagar upptecknas skriftligen och sammanföras 1347 i en allmän landslag, som
i slutet av samma århundrade var antagen av alla landskapen. Därmed var
ett stort steg taget mot det urgamla svenska landskapsförbundets
sammanslutning till en enhetsstat. Adeln befästes genom rusttjänstens införande av
Magnus Ladulås (vid 1280), då krigstjänst till häst medförde skattefrihet
och förläningar av jordagods gåvos i lön för rikets tjänst. Ett ordnat ärftligt
länsväsende efter allmänt europeiskt mönster kom dock ej till stånd, och
feo-dalismen vann lyckligtvis aldrig insteg i Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
