Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Det svenska folket - 1. Översikt av svenska folkets historia. Av E. Svensén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERSIKT AV SVENSKA FOLKETS HISTORIA.
83
Alltifrån denna tid erbjuder återstoden av Kalmarunionen skådespelet av
en nästan oavbruten strid mellan Sverige och Danmark, än på slagfältet, än
vid tallösa diplomatiska förhandlingar och möten. Den naturliga
grundsatsen, att konung skulle väljas av de tre folken gemensamt, åsidosattes
ständigt av danskarna, som valde konung på egen hand och därefter sökte
genomdriva hans antagande även av de andra folken. I Sverige uppstodo då
tvenne partier, ett dansksinnat, som arbetade för de danska konungarna, samt
ett nationellt, som i form av ett slags provisorium ville överlämna Sveriges
styrelse åt inhemska män såsom »riksföreståndare». I spetsen för
sistnämnda parti stodo merendels medlemmar av de två /Siureätterna, som sökte sitt
stöd hos Sveriges bönder.
Den mäktiga nationella väckelse, som sålunda samlade Sveriges folk i
kampen mot unionen, bidrog kraftigt till utvecklande av vårt lands kultur
och samhällsskick. Med vapen i hand fick bonden oupphörligt värna sin
egen och landets frihet, och det föll därför av sig självt, ej blott att han
segerrikt behöll säte och stämma på riksdagarna, utan också att bondeståndets
inflytande vid dessa blev i hög grad betydelsefullt. Med denna fasta grundval
för sin makt voro Sturarna ett slags konungar utan krona, och under deras
händer timrades den svenska samhällsbyggnaden upp på urgammal inhemsk
grund. Mestadels voro de ock i stånd att bjuda spetsen åt de danska
konungarna, även när dessa, såsom ej sällan skedde, fingo hjälp av en betydande del
av Sveriges adel och av kyrkan.
Sedan den siste riksföreståndaren med namnet Sture, eller Sten Sture den
yngre, år 1520 förlorat livet i striden mot konung Kristian II, lyckades
denne ännu en gång återställa unionen. Men genom de vanvettiga dåd, som togo
sin början med »Stockholms blodbad» och varigenom flera hundra av
Sveriges yppersta män förrädiskt bragtes om livet, gjorde han sitt välde så
förhatat, att inom några få månader hela Sverige ånyo befann sig i resning. Denna
gång var det den frejdade Gustav Vasa, som ställde sig i spetsen för
frihetskriget, och med dettas bringande till fullbordan och Gustav Vasas utropande,
år 1523, till Sveriges honung voro Kalmarunionens dagar för alltid förbi.
Den nu skildrade perioden tillhör utan tvivel de mest romantiska
tidsskiftena i vår historia. Bondeståndets storhetstid i Sverige (1434—1543) ger i
allmänmänskligt intresse alis icke efter för den ungefär samtida schweiziska,
ehuru långt mindre känd än denna; och de ständiga striderna mot yttre och
inre fiender äga mången gång en dramatisk styrka, som vore förtjänt att
skildras av en Shakespeares penna. Under en tid, då i det övriga Europa
riddarväsendet redan var i förfall, nådde det här i Sverige en efterblomstring,
vars skönhet ytterligare förhöjes därigenom, att riddaren här träder i
förbindelse med folket i dess djupaste lager: ställer sig i spetsen för dessa och
utför genom dem det gemensamma fäderneslandets sak. Sådana gestalter av
verklig romantisk skönhet som Sten Sture den yngre, i sanning en riddare
»utan fruktan och tadel», hava hävderna ytterst få att uppvisa; vid hans
sida står värdigt hans maka, Kristina Gyllenstierna, i mod och själsstorhet
jämförlig med historiens mest berömda kvinnor. Av statsmän och
härförare frambragte Sverige under denna tid sådana som Engelbrekt, också en
av världshistoriens ljusaste gestalter, och Sten Sture den äldre, under vars
nära trettioåriga styrelse Sveriges andliga odling gjorde utomordentliga
framsteg. Under hans tid var det, som Sverige fick sitt första universitet, i
Uppsala (år 1477), på samma gång det äldsta i hela den skandinaviska norden.
Av de rika skiftande händelserna under denna period hava längst stannat
i folkets minne Engelbrekts mord genom en förrädisk avundsman (1436) samt
slaget vid Brunkeberg, 1471. Det sistnämnda, som utkämpades av Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
