- Project Runeberg -  Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok / Första delen /
142

(1915) [MARC] Author: Joseph Guinchard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Det svenska folket - 3. Folklynne och sociala förhållanden. Inl. av G. Sundbärg, rev. av J. Asproth - Stånd och klasser. Av P. Fahlbeck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142

II. DET SVENSKA FOLKET.

dradet kristalliserade sig Sveriges sociala förhållanden. Nu försvann den gamla
träldomen, om den ock först i början av följande århundrade fullständigt
avlystes. Å andra sidan blevo nu de nya stånden i lag erkända. Den katolska
kyrkans organisation avslutades genom kyrkomötet i Skänninge år 1248, och dess
ämbetsmän och tjänare bildade därefter en rikt privilegierad samhällsklass.
Ungefär fyrtio år senare skapades en rättsligen erkänd världslig aristokrati, i det
att envar, som förband sig att å egen bekostnad göra riket vapentjänst till häst,
förklarades fri från alla ordinarie skatter. Detta adelskap stod således
egentligen öppet för vem som helst och utgjorde snarare en på förmögenhet grundad
tjänsteadel än en bördsaristokrati. Men tidens säregna förhållanden gjorde, att
börd, rikedom och kronans tjänst gemenligen sammanföllo, och i stort sett kan
det ärftliga adelskapet redan nu anses grundat. Ungefär samtidigt började
städerna avskilja sig såsom särskilda samhällen med egen rättsförfattning och deras
fullmyndiga invånare, borgarna, blevo ett stånd för sig. Huvudmassan av den
övriga befolkningen, de besutna bönderna, utgjorde nu det fjärde ståndet.
, Under det oroliga och ofta laglösa fjortonde århundradet tillvällade sig
aristokratien så gott som ali makt i samhället och sökte även i vårt land tillämpa
tidens feodalistiska grundsatser. Den hotande faran avvärjdes dock genom den
svenska allmogens resning under Engelbrekt (1434) mot konung Erik XIH. Och
den starka nationella rörelse, som sedan följde under de långvariga unionskrigen
mot Danmark, gav åt bondeståndet i Sverige en betydelse, vartill den tidens historia
icke kan förete något motstycke, ej ens i Schweiz, vars bönder visserligen
försvarade sin frihet men ej utövade något inflytande på rikets angelägenheter. I
Sverige däremot togo bönderna i förening med den nationellt sinnade delen av
adeln verksam del uti kampen för landets självständighet liksom i de inre
striderna. Den självrådighet, som under dessa oroliga tider uppkommit bland
allmogen, bröts visserligen av Gustav Vasa, men böndernas rättsliga och sociala
ställning var för ali framtid tryggad. Då den svenska riksdagen vid denna
tid begynte taga fastare form, var därför böndernas deltagande i densamma en
självklar sak.

Den av samme konung genomförda kyrkoreformationen och indragningen av
kyrkogodsen störtade den kyrkliga aristokratien. Det nya protestantiska
prästerskapet erhöll väl även det flera privilegier och kom att utgöra ett av de fyra
stånd, i vilka riksdagen var fördelad, men dess makt och rikedom var ej
densamma som förr, och under följande århundraden stod prästerskapet vanligen
på de lägre ståndens sida i deras kamp mot adeln.

Sistnämnda stånd, som under de inre striderna och sist Stockholms blodbad
1520 betydligt försvagats och, så länge den kraftfulle Gustav Vasa levde, hölls
nere, vann under de följande tronstriderna inom Vasahuset allt större
inflytande. Greve- och friherrevärdigheterna inrättades och nya privilegier meddelades
(1561, 1569 och 1612), varigenom bland annat adelskapet gjordes oberoende
av-skyldigheten att göra ryttartjänst. Adelskapet blev nu en kunglig nådebevisning
och adeln ett slutet ärftligt stånd med stora faktiska och rättsliga förmåner.
Men samtidigt kallades den att verksamt deltaga i rikets styrelse och de stora
uppgifter, som Sveriges ingripande i den europeiska politiken medförde. Detta
var den svenska adelns storhetstid på samma gång som rikets. Vi nämna här
blott Axel Oxenstiernas världsberömda namn, den i så många hänseenden
fjärrskådande statsmannen Johan Gyllenstierna samt Finlands store nyskapare Per
Brahe; över huvud tillhörde vid denna tid nästan allt vad stort och lysande
Sverige ägde adelsståndet, vartill en naturlig förklaringsgrund finnes även i det
så ytterst flitiga nyadlandet. I stort sett bör ock erkännas, att icke något lands
adelsstånd har en så vacker historia som Sveriges under denna tid — så rik
på verkliga förtjänster och så jämförelsevis fattig på övergrepp mot andra
samhällsklasser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverig15/1/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free