Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 1. Statsförfattningen. Av E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STA TSFÖR VÄLTNINGEN.
183
respektive departement inför Konungen.1 Det är Konungen, som håller
statsråd och som själv fattar heslut efter vederbörande departementschefs
föredragning. Dessa senare äga i regeln icke att själva träffa något
avgörande, och även obetydliga ärenden föredragas inför Konungen.
Konungen underskriver besluten, men intet beslut har giltighet, såvida ej
den föredragande kontrasignerat detsamma, och det är dennes plikt att
vägra kontrasignation, om Konungens beslut skulle strida mot
regeringsformen.
Konungen utnämner de flesta ämbets- och tjänstemän (med undantag
av de lägsta graderna). Men domare och de flesta ämbetsmän kunna icke
avsättas utan laga dorn och rannsakning. Endast statsråden, de flesta
civila och militära chefer, diplomater m. fi. särskilt uppräknade
ämbetsmän kan Konungen avskeda, när han finner det överensstämma med rikets
bästa. Av denna rättighet begagnar sig dock Regeringen ytterst sällan
— ofta ej på årtionden.
Konungen är enligt urgammal svensk teori högste domare, men hans
domsrätt är uppdragen åt en Högsta domstol. Sedan 1909 fungerar en
annan högsta domstol, en Regeringsrätt, som avgör sådana besvär, som må
hos Konungen i statsdepartementen fullföljas. Dessutom har inrättats
ett Konungens Lagråd (tre ledamöter av Högsta domstolen och en av
Regeringsrätten) för att avgiva utlåtande över förslag till stiftande,
upphävande, ändring eller förklaring av lagar och författningar. Konungen i
Statsrådet utövar benådningsrätt. Konungens högste ombudsman och
åklagare kallas justitiekansler.
Till de kungliga prerogativen hör även att utdela adlig, friherrlig och
grevlig värdighet. Denna rätt har numera nästan upphört att utövas
(sedan 1865 endast fem fall).
Konungen delar lagstiftningen med Riksdagen och äger absolut veto,
vilket dock mycket sällan kommer till utövning. Dessutom har Konungen
ett eget lagstiftningsområde, den s. k. administrativa och ekonomiska
lagstiftningen, omfattande icke blott instruktioner eller stadgar för allmänna
verk och inrättningar utan även lagar för den allmänna hushållningen
och näringarna, inom av praktiken fastställda gränser.
Riksdagens sammansättning av fyra stånd bibehölls 1809. Man var
visserligen icke blind för bristerna i densamma, men under rikets
dåvarande svåra belägenhet vågade man sig icke på den invecklade uppgiften
att fastställa några nya grunder för representationen. Frågan hölls
sålunda öppen och blev alltifrån 1830 en ständigt återkommande. År
1848 framlade Regeringen ett förslag till representationsreform, som dock
förkastades vid följande riksdag. Efter ett tiotal år togs frågan upp igen,
och 1862 framlade Regeringen, vars främste man då var
justitiestatsministern frih. Louis Be Geer, ett ns^tt förslag, vilket omsider definitivt an-
1 Det åttonde departementet (Jordbruksdepartementet) inrättades år 1900. Förut var
(sedan år 1840) stadsrådens antal tio. •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
