Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 1. Statsförfattningen. Av E. Hildebrand - De politiska partierna. Av H. Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DB POLITISKA PARTIERNA.
193
mannapartiet, medan frihandlarna samlades i gamla lantmannapartiet.
Efter tullstridens avstannande återförenades de båda grupperna 1895; det
sålunda omskapade lantmannapartiet fick en växande konservativ
karaktär och utgör nu under namnet lantmanna- och borgarpartiet — vilket
antogs 1912 vid föreningen med det 1906 utan egentligt politiskt
motsatsförhållande därtill bildade nationella framstegspartiet — organisationen av
Andra kammarens höger. »Sammanslagningen» av år 1895 framkallade
också s. å. uppkomsten av ett utpräglat vänsterparti, folkpartiet, med
utgångspunkter i både centerns och gamla lantmannapartiets liberala
element. Det uppgick 1900 i det för genomdrivande av rösträttens
utvidgning då bildade liberala samlingspartiet, vilket fortfarande är den
borgerliga vänsterns representation i Riksdagen. Socialdemokraterna, vilka 1897
—1902 endast ägde 1 riksdagsman, utgjorde från och med 1903 en
riksdagsfraktion, vilken 1906 antog namnet socialdemokratiska
riksdagsgruppen.
Medan de liberala och socialdemokratiska sammanslutningarna även
omfatta meningsfränderna i Första kammaren, äger högern där sin egen
organisation. Första kammarens protektionister, vilka från och med
1888 års riksdag innehade majoriteten därstädes, växte snart till ett starkt
konservativt parti, som länge fullständigt dominerade kammaren. De
mera moderata elementen inom denna bildade en minoritetsgrupp, som 1905
antog namnet Första kammarens moderata parti, men någon skarpare
politisk motsats rådde ej mellan detta och majoritetspartiet (sedan 1910
benämnt Första kammarens förenade högerparti), och då efter 1907—
09 års rösträttsreform antalet av deras gemensamma motståndare ökades,
sammanslöto sig de båda partierna 1912 under namn av Törsta
kammarens nationella parti.
Partiernas ledare hava under de senaste åren varit: för högern i Andra
kammaren amiral Arvid Lindman, f. d. statsminister, i Första kammaren
f. d. justitierådet Ernst Trygger; för liberalerna advokaten Karl Staaff,
f. d. statsminister (död 1915); för socialdemokraterna redaktör Hjalmar
Branting.
De olika partierna formulera då och då, särskilt före nyval till Andra
kammaren, sina program, vilka emellertid, såsom närmast avsedda till valmännens
vinnande, knappast kunna anses i allo återgiva just det väsentliga hos de motsatta
riktningarna. Även huvuddragen i dessa växla för övrigt helt naturligt från tid
till annan. Sedan 1800-talets stora liberala principer om individens personliga
frihet och rätt i det privata och i statslivet blivit genomförda i det väsentliga
och å andra sidan den ekonomiska liberalismen under industrialismens utveckling
övergått till ett huvudsakligen historiskt begrepp, kunna det liberala partiets
huvudintressen för närvarande sägas vara: på det konstitutionella området
andra-kammarparlamentarismens genomförande och på det sociala arbetsfältet reformer i
lagstiftning och institutioner till de fattigare klassernas förmån, medan det på det
ekonomiska området numera visar en dragning åt statssocialism. I motsats till
sistnämnda tendens är det högern, som i viss mån representerar liberala idéer i äldre
mening, i det den med särskilt eftertryck förfäktar den privata äganderättens
helgd och söker bereda utrymme åt det enskilda initiativet på det ekonomiska
13—123483. Sveriges land och folk. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
