- Project Runeberg -  Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok / Första delen /
196

(1915) [MARC] Author: Joseph Guinchard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 2. Statsförvaltningen. Av E. Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

196

III. STATSFÖRFATTNING OCII FÖRVALTNING.

Ett utmärkande drag för den svenska statsförvaltningen är, att varje
åtgärd av underordnad myndighet kan överklagas hos högre myndighet,
i en noga bestämd instansordning, i sista hand hos Regeringen.
Karakteristiskt för vårt land är jämväl, att ämbetshandlingar äro offentliga
oeh kunna utbekommas i avskrift och publiceras av vern som helst.
Undantagna härifrån äro huvudsakligen endast statsrådets protokoll och
handlingar, protokoll i ministeriella ärenden och kommandomål samt
diplomatiska handlingar, som utlämnas först efter femtio års förlopp,
ävensom mobiliseringsplaner och andra militära handlingar, vilkas
offentliggörande kunde leda till fara för rikets säkerhet.

Innan vi övergå till en skildring av Sveriges nuvarande
statsförvaltning, må först lämnas några korta notiser angående dennas historia.

Vid handhavandet av rikets styrelse biträddes Konungen under medeltiden
närmast av de tre högsta riksämbetsmännen: drotsen, marsken och kanslern, av
vilka de båda förstnämnda ursprungligen tillhörde den kungliga hirden; den
sistnämnda var enligt regel en andlig. Drotsens och marskens verksamhetsområden
voro icke strängt begränsade, men snart började drotsen att betraktas såsom
rättsväsendets, marsken såsom krigsväsendets överhuvud. Kanslern uppsatte de kungliga
breven. Dessa tjänstemän voro nästan de enda, vilkas verksamhetsområde
omfattade hela riket, och likväl voro deras ämbeten, i ali synnerhet drotsens och
marskens, icke alltid tillsatta. Ännu mindre voro de omgivna av en fast
ämbetsmannakår.

Konungens myndighet företräddes i rikets olika delar av fogdar och
hövits-män, vilka i sina distrikt, som ofta hade till medelpunkt ett befästat slott,
utövade såväl den civila som den militära makten. De hade sitt område såsom
län av Konungen, under olika villkor. Än uppburo de länets inkomster mot
endast den förpliktelsen, att de själva med sina underlydande skulle stå Kronan
till tjänst vid förefallande behov; än avlade de räkenskap för sin uppbörd eller
erlade för länet en viss avgift, och det manskap, varöver de förde befäl, stod
då i Konungens tjänst. Län innehades dessutom såsom pant för åt Kronan
lämnad försträckning. Dessa län, om vilkas innehavande ständiga stridigheter
föreföllo hela medeltiden igenom, voro ej ärftliga, och ehuru en del feodala
benämningar och feodala bruk infördes genom beröringen med det sydligare Europa,
har dock själva feodalsystemet aldrig i vårt land vunnit insteg, om ock försök
att här införa detsamma ej alldeles saknas.

Gustav Vasa (1523—60) åstadkom i förläningsväsendet en genomgripande
förändring. Förläningarna minskades till utsträckning och anförtroddes åt fogdar,
■ofta av ofrälse börd, helt och hållet beroende av Konungen samt underkastade
<en sträng räkenskap för sin uppbörd och sin förvaltning. Över fogdarna började
såsom en mellaninstans tillsättas Konungen underordnade ståthållare. För
skötandet av Statens finanser, vilka genom reduktionen av kyrkogodsen ansenligt
förbättrats, inrättades ett centralt ämbetsverk, eller Kammaren, vars
föreståndare blev en av de förnämsta riksämbetsmännen. Bland dessa nämnes nu, under
’Gustavs och hans söners tidevarv, jämväl en riksamiral. Någon bestämd
ordning i förvaltningen rådde likväl ej, utan allt var ännu beroende på Konungen
■och hans personliga inflytande och åtgöranden.

Ordnad statsförvaltning erhöll Sverige först under Gustav II Adolfs (1611—32)
■och Axel Oxenstiernas (1632—44) dagar, och detta fick sitt slutliga uttryck i 1634
•års regeringsform, vilken med ens ställde Sveriges förvaltning i främsta ledet bland
samtliga staters och tjänade till mönster för andra riken. I spetsen för
riksstyrelsen, som fick sitt bestämda säte i Stockholm, ställdes de fem kollegiala äm-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:52:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverig15/1/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free