Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 2. Statsförvaltningen. Av E. Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STA TSFÖR VÄLTNINGEN.
199
mindre än t. ex. under 1600-talet men dock fortfarande mycket stor.
Större delen av den allmänna förvaltningen går genom deras händer, och
deras självständiga ställning gent emot departementen och Regeringen
utgör fortfarande ett för Sveriges administration mycket karakteristiskt
drag. De centrala ämbetsverken förvalta till dem hörande ärenden på
eget ansvar och äga beträffande dem självständig beslutanderätt; de
avgiva till Regeringen infordrade utlåtanden och äga rätt att till den
inkomma med förslag. Under flera av dem sorterar en vidsträckt lokal
förvaltning. Klagomål över deras beslut kunna anföras hos Regeringen.
I äldre tider voro dessa ämbetsverk alla kollegiala, så att
beslutanderätten icke låg hos chefen allena utan hos verkets samtliga ledamöter.
■Numera har dock, de dömande verken oavsett, endast ett fåtal den
kollegiala formen; samtliga de nyare hava grundats på enrådighets- eller
byråsystemet, som, vid reorganisationer, i större eller mindre grad införts
även i äldre verk.
De centrala ämbetsverken (domstolarna oavsett) äro i huvudsak följande: under
Justitiedepartementet: Fångvårdsstyrelsen; under Lantförsvarsdepartementet:
Arméförvaltningen; under Sjöförsvarsdepartementet: Marinförvaltningen och
Lotssty-relsen; under Civildepartementet: Generalpoststyrelsen, Telegrafstyrelsen,
Järnvägsstyrelsen, Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Vattenfallsstyrelsen,
Medicinalstyrelsen, Riksförsäkringsanstalten, Försäkringsinspektionen, Socialstyrelsen och
Pensionsstyrelsen; under Finansdepartementet: Kammarkollegium, Statskontoret, Mynt- och
justerings verket, Kommerskollegium, Kammarrätten (även domstol),
Generaltullstyrelsen, Statistiska centralbyrån, Överintendentsämbetet, Postsparbanken,
Patent-och registreringsverket, Bankinspektionen samt Kontrollstyrelsen; under
Ecklesiastikdepartementet: Riksarkivet, K. Biblioteket, Läroverksöverstyrelsen och
Folkskolöverstyrelsen; under Jordbruksdepartementet: Domänstyrelsen,
Lantbruksstyrelsen, Stuteriöverstyrelsen, Lantmäteristyrelsen och Sveriges geologiska undersökning.
Ännu en svensk egendomlighet är, att vid sidan av dessa under Regeringen
sorterande verk finnas vissa ämbetsverk och tjänstemän, som lyda endast och
allenast under Riksdagen och alltså ej kunna mottaga befallningar från Regeringen.
Så har sedan länge varit fallet med Riksbanken (i vars styrelse Regeringen dock
numera, — lag 1897 —, äger att utse ordföranden) samt med Riksgäldskontoret,
för förvaltningen av statsskulden. Hit höra ock justitieombudsmannen och
militie-ombudsmannen, om vilka är talat i det föregående, under avd. Statsförfattningen.
— Att Riksdagen varje år utser revisorer för granskning av statsmedlens
förvaltning är omnämnt här ovan.
Den lokala statsförvaltningen erhöll, såsom förut meddelats, sin
nuvarande organisation, i huvudsak, fastställd år 1634, genom rikets
indelning i län, med en landshövding, i Stockholms stad benämnd
överståthållare, såsom »Konungens befallningshavande» och alltså högste
styresman beträffande administrativa ärenden. Landshövdingen biträdes av en
landssekreterare och en landskamrer are, av vilka den senare såsom chef
för Landskontoret föredrager kamerala och uppbördsärenden, den
förstnämnda såsom chef för Landskansliet övriga mål. I händelse av förfall
för landshövdingen utöva dessa båda tjänstemän gemensamt hans ämbete,
med beslutanderätt vid meningsskiljaktighet för den föredragande. —
Länens antal är, Stockholms stad inräknad, 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
