- Project Runeberg -  Sveriges land och folk : historisk-statistisk handbok / Första delen /
275

(1915) [MARC] Author: Joseph Guinchard
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 3. Kommunalförvaltningen - Fattigvården. Av Agda Montelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN OFFENTLIGA FATTIGVÅRDEN.

275

fattigvården var i någorlunda tillfredsställande skick. Den stora allmänheten
syntes nästan glömt bort, att en kommunal fattigvård existerade, ehuru den ej
obetydliga skatten borde ha påmint därom, åtminstone räknades vid den frivilliga
verksamheten ej alis med dess åtgöranden. På 1890-talet skedde dock ett
uppvaknande och fattigvårdens organisation inom städerna blev ett spörsmål av
intresse, som vuxit allt starkare intill våra dagar och nu är brännande över hela landet.

. Skilda system i avseende på sättet för fattigvårdens utövande göra sig gällande
i olika samhällen: tjänstemannasystemet, Elberfeld- eller vårdare-systemet samt
det blandade systemet. Enligt tjänstemannasystemet utföra avlönade personer hela
arbetet: mottaga de hjälpsökande, utreda förhållandena och avlägga rapport för
fattigvårdsstyrelsen, som beslutar i ärendet. Elberfeld- eller vårdaresystemet kallas
det sätt för den kommunala fattigvårdens handhavande, som är baserat på icke
avlönade biträden, vilka erhålla uppdraget som hedersposter och av vilka var och
en har endast ett fåtal understödstagare att tillse, varigenom en starkt genomförd
individualisering och därav följande lämplig behandling blir möjlig. Sedan 1852
är en sådan organisation tillämpad i Elberfeld, men redan långt tidigare (1819)
hade skotten Chalmers i Glasgow ordnat något liknande; det visade sig där, att
noggrann individualisering på fyra år nedbringade kostnaden till en femtedel av
vad den förut varit, på samma gång som de verkligt behövande fingo bättre
omvårdnad och hjälp än vad förut varit fallet. Samma erfarenhet hade man i
Elberfeld, där på 30 år, trots att innevånarantalet fördubblades, de understöddas
antal nedgick med nära en tredjedel och en bättre fattigvård åstadkoms med
väsentligt mindre kostnad. Detta system har ock vunnit tillämpning på många
håll, även i åtskilliga svenska städer; det ställer dock mycket stora krav på de
ledande personerna ävensom på vårdarna, och uppfyllas icke dessa krav till fullo,
så kommer lätt hela organisationen att sakna den fasthet och likformighet, som
är önskvärd. På flera håll såväl i Tyskland som Sverige har man därför sökt
tillämpa ett s. k. blandat system, därvid man tillgodogjort sig det bästa av de
båda andra systemen, och låtit de avlönades och de frivilligas arbete gripa in i
och komplettera varandra.

Dessa olika system hava betydelse endast för den s. k. öppna fattigvården,
d. v. s. där understöd, som lämnas fattiga antingen i pengar eller i
naturaprodukter, utgår till dem i deras hem, varvid hjälpen lämpligen bör åtföljas av
välvillig vård och tillsyn. Genom den slutna fattigvården beredes underhåll och
vård å anstalter eller i hem åt särskilda kategorier av fattiga. Inom större
städer finnas arbets- och försörjningsinrättningar, med avdelningar för kroniskt
kropps- och sinnessjuka, ålderdomshem, barnhem, asyler för husvilla, för
barnaföderskor, för mödrar med späda barn, nattasyler m. fi. Barn, som böra
omhändertagas, utackorderas ock i enkla men goda privata hem; på landsbygden
är detta det vanliga försörjningssättet i avseende på barn och användes även för
äldre. I de kommuner, där inga fattigvårdsanstalter finnas eller där de äro
otillräckliga, lämnas ofta till de senare öppen fattigvård. År 1913 hade 60’5 %
av alla understödstagare i riket öppen fattigvård. Faran för att sådan
missbrukas är dock stor, på samma gång som en så ringa motvilja finnes att söka
fattigvård i denna form, att en frestelse att begära hjälp i onödan kan uppstå.
En väl skött fattiggård med något jordbruk har visat sig förmånlig för såväl
kommunen som de behövande; de som äro klena få där nödig vård och de som
äga större eller mindre arbetsförmåga sättas där i tillfälle att bruka den och
efterhållas att så göra.

Fattiggårdarnas antal ökas ock årligen och utgjorde 1913 tillsammans 517.
Fattigvårdsanstalternas hela antal var 4 140, däri inberäknade fattiggårdarna;
övriga voro: 35 arbetshus, 1 425 fattighus, 32 barnhem och uppfostringsanstalter
samt 2 131 mindre fattigstugor, som upplåtits till bostäder åt en del hjon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:05:20 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverig15/1/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free