Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 4. Rättsordningen - Domstolsförfattning. Av Hj. L. Hammarskjöld - Rättskipning. Av Th. Engströmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
III. STATSFÖRFATTNING OCII FÖRVALTNING.
endast 20 till hovrätterna och blott 7 till Högsta domstolen. Hågen att
vädja till hovrätt synes hava ökats under tidrymden 1861—75, men sedan
dess har den ånyo avtagit.
Rättskipning.
De viktigaste stadgandena om den svenska rättskipningen föreligga
i 1734 års lags Rättegångsbalk, 1862 års Konkurslag och 1877 års
Utsök-ningslag. Yid sidan härav äro föreskrifter rörande en mängd särskilda
frågor givna i andra författningar.
Den del av rättskipningen, som har till syfte att i det föreliggande
fallet fastställa vad som är rätt, den s. k. judiciella processen, handhaves
i regel av domstolarna, men undantagsvis av myndigheter med
huvudsakligen administrativa uppgifter.
Rättegångsförhandlingarna äro i regel offentliga inför
underdomstolarna, men hemliga inför överdomstolarna. I samband härmed står, att
förfarandet vid de förra domstolarna är muntligt-protokollariskt, d. v. s.
förhandlingen är huvudsakligen muntlig, men den upptages i protokoll,
vilket lägges till grund för avgörandet. Vid överdomstolarna åter är
förfarandet väsentligen skriftligt.
Rättegången i tvistemål och i brottmål företer i övrigt viktiga
olikheter.
Processen i tvistemål behärskas av förhandlingsmetoden. Det beror alltid på
den enskilda parten att påkalla rättsskydd, och detta meddelas endast i den
omfattning parten begär. Det är också överlämnat åt parterna att åvägabringa
den utredning och bevisning, som är erforderlig. Domaren får härutinnan i
huvudsak vara overksam. På grund därav, att parterna alltid äro berättigade
att själva inför domstolen föra sin talan, utövar domaren emellertid en
omfattande processledande verksamhet. Han är sålunda pliktig i synnerhet att
oberoende av parterna handlägga målet så, att reda och ordning i förhandlingen
upprätthålles, samt att ingripa för åstadkommande av tydlighet och fullständighet
i parternas framställningar. Ofta går den processledande verksamheten helt
säkert också längre.
Tvistemålet inledes så gott som undantagslöst med stämning, vilken utfärdas
av offentlig myndighet, men delgives svaranden genom kärandens försorg. Någon
förberedande förhandling eller skriftväxling, innan målet kommer före vid
domstolen, är ej föreskriven. Parterna få personligen föra sin talan inför domstolen.
Med preklusiva medel genomförd fördelning av processmaterialet på olika skeden
av rättegången förekommer endast i ringa utsträckning.
Bevismedlen äro syn, parts ed, eget erkännande, vittnesbevis och skriftligt
bevis, varjämte sakkunniga kunna höras. Värderingen av bevismedlen är i stor
omfattning genomförd redan i lagen. I synnerhet är lagens rika system av
vittnesjäv, som utgöra hinder för ett vittnes hörande överhuvudtaget, av stor
praktisk betydelse. En tendens att frigöra sig från den legala bevisteoriens
band förmärkes dock hos domstolarna. Bevismedlen kunna användas ej blott
för omedelbart styrkande av de i målet avgörande fakta utan ock för s. k.
indiciebevisning.
Domstolen kan under processens lopp genom särskilda beslut avgöra
proces-suella frågor. Hela sakfrågan avdömes först i det slutliga utslaget.
Av historiska skäl behandlas som brottmål ej blott rättegång om ett straff-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
