Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 10. De sköna konsterna - Målning. Av [C. R. Nyblom] Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
flyttade eller härstammande konstnärer. Men i slutet av denna långa rad hava
vi även att ihågkomma ett par svenskar: Johan Sylvius (d. 1695), som arbetade
på Drottningholms prydande med plafonder, och Erik Dahlberg (1625—1703),
den store ingenjörgeneralen, som i sin ungdom besökte Italien och där
studerade teckning vid sidan av sin »konterfejare», Klöcker, och som sedan lämnade
tecknade utkast till underlag för Lemkes bataljtavlor samt sist reste sig ett
konstnärligt minnesmärke av bestående värde i sin bekanta samling av i koppar
stuckna svenska stads- och herrgårdsbilder, kallad »Suecia antiqua et hodierna».
Det var D. v. Kraffts lärjungar, som under första tredjedelen av 1700-talet
fyllde tidens behov av målarkonst, d. v. s. som porträttörer. Dessa voro först
två äldre, J. D. Swartz (1678—1740) och G. Schröder (1684—1750), samt
Martin Mytens d. y. (1695—1770), sedan Lor. Pasch d. ä. (1703—66), som i
frihetstidens början var på modet som porträttmålare, O. Arenius (1701—66),
prästson från Uppland, som på 1740-talet efterträdde Pasch, samt J. H. Scheffel
(1690—1781), som slår bryggan från det äldre mörkfärgade måleriet över till
rokokotidens ljuslätta färgton.
Därmed förbereddes det franska inflytande på svenskt måleri, vilket vart
ett fullbordat faktum, då på greve K. G. Tessins beivran fransmannen G.
Taraval (1701—50) inkallades 1732. Taravals teckningsskola gav uppslaget till den
1735 grundade Målarakademien. Tara val blev den nya anstaltens oegennyttige
lärare i teckning, varmed han fortfor till sin död, jämte det att han arbetade
med dekoreringen av Kungl, slottet. Denna franska riktnings förste målsman
blev svensken G. Lundberg (1695—1786). Efter att ha vistats i Paris 1717—45
och där inhämtat det för rokokon så typiska pastellmåleriet, hos italienska
målarinnan Rosalba Carriera, kom han hem sistnämnda år och blev snart den
förnäma societetens favoritmålare. Lundberg var också själv en världsman, sådan som
tiden fordrade, och bäst lyckades han med damporträtt, av vilka väl det
yppersta är fru Schröders ofullbordade bild i Konstakademien. Han hade gjort
början med en längre vistelse i smakens huvudstad på den tiden och efterföljdes
av en hel rad svenska målare, vilka i Paris sökte och vunno sin konstnärliga
utbildning. De rönte inflytande av den solidare franska tekniken, och många
stannade där återstoden av sitt liv såsom naturaliserade fransmän.
Den förnämste bland dessa torde vara Alex. Roslin (1718—93), som från
sin födelsestad Malmö kom till Stockholm 1736 och där studerade under
Schröder, varpå han 1745 reste i Tyskland och Italien, överallt målande för sitt
uppehälle. Sist kom han 1752 till Paris, varest han redan 1753 blev ledamot
av Akademien. Där slog han sig ned för framtiden. I mitten av 1770-talet
besökte han hemlandet och vistades någon tid i Petersburg. För övrigt hade han
sin bostad i Paris, där han gift sig och dog mitt under revolutionen. Han var
under sin krafts dagar den förnäma världens målare och anses ännu i
Frankrike höra till de verkligt goda målarna; de karaktärsfulla porträtten av Linné
och Lovisa Ulrika visa honom även som psykolog. Den suveräna tekniken i
stoffbehandlingen besatt kanske ingen av hans samtida som han. Här i
hemlandet representeras denna hans konst av Gustav III:s stora porträtt på
Gripsholm samt av flera lyckade porträttgrupper. — I Paris vistades även P. Krafft
d. ä. (1724—93), vilken hemkommen porträtterade mera borgerliga kretsar; så
även Lor. Pasch d. y. (1733—1805), som efter parisstudierna blev den
gustavianska tidens ypperlige porträttör inom de högre klasserna. — I Paris stannade
liksom Roslin de båda berömda miniatyrmålarna P. A. Hall (1739—93),
»miniatyrens Van Dyck», och Nils Lafrensen d. y. (1737—1807), av vilka den förre
blott målade porträtt; den senare, en gouachemålare av hög rang, har på ett
beundransvärt sätt tecknat de intima sidorna av det franska sällskapslivet. Roslin,
Hall och Lafrensen äro ännu i denna dag på kontinenten räknade som ypperliga
och högt betalda representanter för 1700-talskonsten. Här tilläggas ännu tvenne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
