Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 10. De sköna konsterna - Målning. Av [C. R. Nyblom] Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
figurmålare och en ibland verkligt god porträttör, i vars verk spåras hans engelska
studier och den gryende romantiken. Detsamma är fallet med den siste
porträtt-målaren i Gustav III:s tidevarv, K. F. v. Breda (1759—1818), som efter
studier hos Sir Joshua Reynolds i London utförde ypperliga bilder av sin tids
herrar och damer, vilka han återgav med god karakteristik och påminnande om
den engelska samtida konsten med aristokratisk hållning och ett stänk av då
modern melankoli.
Under 1700-talet odlades även med förkärlek kopparstickskonsten, vars
förnämste utövare voro P. G. Floding (1731—91), som till och med inrättade en
gravyrskola, J. Gillberg (1724—93) och J. F. Martin (1755—1816), målarens
broder, som utom porträtt utförde landskap och stockholmsbilder.
Hade målarkonsten, likasom skulpturen, haft en blomstring under den
gustavianska perioden, så var däremot under de första årtiondena efter 1809 de båda
konsternas ställning ganska olika. Under det att, såsom vi sett, skulpturen efter
Sergel höll sig relativt på en aktningsvärd ståndpunkt, inträffade nämligen snart,
efter de överlevande gustavianernas bortgång, en tillbakagång inom måleriet, som
nu erbjuder föga intresse. Representanter för den talanglösa slentrianen voro
F. Westin (1782—1862), som målade historia och porträtt lika tomt och slickat,
och P. Krafft d. y. (1777—1863), som i början inom porträttgenren ingav stora
förhoppningar, vilka dock under tidens lopp småningom grusades. Han målade
sina bästa porträtt på 1700-talet. Landskapsmålaren K. J. Fahlcrantz (1774—
1861) vann på sin tid ryktbarhet för sina romantiska taflor med ett slags
»allmän» idealitet. — Den akademiska riktningen möttes snart av motstånd
ej blott från kritiken utan även från konstnärer, som längtade efter en friare
och naturligare både uppfattning och framställning. Förste målsmannen för
denna opposition var J. G. Sandberg (1782—1854), understödd avbildhuggaren
Fogelberg. Sandbergs folklivsbilder och historiska fresker i Uppsala domkyrka
voro aktningsvärda försök i en ny framställningsart. Hans porträtt gingo ej
upp mot Bredas men voro alltid sannare än Westins.
Dessa tre, Westin, Fahlcrantz och Sandberg, kommo aldrig utomlands, och
det var nu slut med studierna i Paris. Det var i stället Rom, som blev målet
för målarnas studieresor, likasom redan förut för skulptörernas. En av dem,
som tidigast sökte sig väg till Rom, var O. J. Södermark (1790—1848), en av
de många militärer, som hos oss förvärvat konstnärsnamn. Han var en skicklig
porträttmålare, som ärligt och trofast höll sig till naturen. Hans Berzelius,
Jenny Lind och Fredrika Bremer höra till de verkligt goda porträtten under
1800-talets förra hälft. Ännu mera fulländad i samma art blev hans skyddsling
i Rom, U. Troili (1815—75), med vilken denna art av måleri åter höjde sig i
Sverige. Både färgkänsla och karaktär utmärkte denne alltför blygsamme
konstnär. Hans bilder av finansmannen A. O. Wallenberg och dennes maka och i
synnerhet porträttet av fru Hallström äro prydnader för Nationalmuseum. En
tredje romafarare var N. J. Blommér (1816—53), som över Paris kom till Rom,
där han dog tidigt efter att i främmande land ha givit form åt sina
fantasidrömmar om nordens sagor och mytologiska gestalter. Egron Lundgren (1815—75)
besökte ej blott Rom och Italien utan även Spanien och Indien samt levde
mycket i England och nedlade sina reseminnen i ypperliga akvareller. Lundgren
var en internationell typ i den svenska konsten och hade både som författare
och målare en förfinad smak. J. Stäck (1812—68) och G. V. Palm (1810—90),
bägge landskapsmålare, foro även till Rom; den förre har ock målat vyer från
Holland, den senare mest från Italien och Sverige. J. Boklund (1817—80) har
gjort sig mest förtjänt som lärare och musei-intendent.
Bland övriga till 1800-talets mitt hörande målare märkas: P. G. Wickenberg
(1812—46), Sandbergs skyddsling, som i Paris överraskade världen med nordiska
vinterlandskap, framställda på de gamla holländarnas vis; Marcus Larsson (1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
