Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Språkvetenskap. Av O. von Friesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKVETENSKAP.
507
Språkvetenskap.
Den vetenskapliga språkforskningen i Sverige har helt naturligt i främsta
rummet varit riktad på de nordiska språken, men därjämte kan vårt land
uppvisa orientalister, komparativa lingvister, klassiska filologer och romanister av
rang.
Det var den gryende stormaktstidens lågande kärlek till Sveriges hävder och
svensk odling, som i förening med renässansens forskningsdrift födde vår
språkvetenskap. Som dennas grundläggare räknas polyhistorn J. Bureus (1568—1652),
en framstående runolog och kännare av fornsvenskans språk och litteratur.
Genom iakttagelser över sin samtids svenska har han grundlagt den nysvenska
grammatikens studium. Bland hans efterföljare märkas »den svenska
skaldekonstens fader» G. Stiernhielm (1598—1672) och den egentligen som klassisk
filolog berömde J. Schefferus (1621—79). Ett nytt uppslag i studiet av
modersmålet gavs i senare hälften av 1600-talet, då på Regeringens uppdrag ett betydligt
antal isländska handskrifter samlades. Detta material bearbetades företrädesvis
av O. Verelius (1618—82), som bland annat skrev ett isländskt lexikon, J.
Pe-ringskiöld (1654—1720) och J. Hadorph (1630—93). Resultaten av de båda
sistnämnda forskarnes undersökningar av våra talrika runstenar föreligga i det
först 1750 utgivna sammelverket »Bautil, alle Svea och Göta rikens runstenar».
En annan framstående runolog var M. Celsius (1621—79). Det levande språkets
»rykt och uppodling» låg dessa äldre forskare varmt om hjärtat, och vi äga från
deras tid en rad svenska grammatikor och ortografiska avhandlingar, såsom av
E. Aurivillius (1643—1702), ett utmärkt arbete, U. Hjärne (1641.—1724), N.
Tiällman (1652—1718) och ,7. Svedberg (1653—1735). Märkligast är kanske ett
utkast till en språklära med titeln »En svensk ordeskötsel», författat av S.
Columbus (1642—79). Här framställas meningar, vilka först vår tid vetat uppskatta.
Ganska rikt företrädd var redan nu den orientaliska språkvetenskapen, till
vilken under denna tid grunden lades genom införande av ett stort antal
värdefulla handskrifter, särskilt arabiska. Betydande samlare inom denna gren voro
G. Peringer Lillieblad (1651—1710), G. Sparfvenfeldt (1655—1727), även känd
som en framstående forskare inom den slaviska språkvetenskapen, J. Palmroot
(1659—1727) och M. Eneman (1676—1714).
Med J. Ihre (1707—80) inträder en ny period inom språkvetenskapen,
utmärkt av skärpt kritik och vidgade vyer. Ihre är den svenska filologiens kanske
största geni. Han förde forskningen över på bredare grund genom att jämväl
taga gotiskan och övriga germanska fornspråk till råds vid studiet av de nordiska.
Mest känt bland hans talrika verk är »Glossarium sviogothicum», vilket ännu
som etymologisk ordbok intager ett bemärkt rum. Även de inhemska
dialekterna uppmärksammades. Främst bland dialektologerna bör S. Hof (1703—86)
nämnas, vilken bl. a. skrev ett utmärkt arbete över västgötamålet. Av runologer
framstår O. Celsius d. ä. (1670—1756) som en i sund vetenskaplig kritik och skarp
iakttagelse värdig samtida till Ihre och Hof. Flitig och inflytelserik
grammatik-och ordboksförfattare var A. Sahlstedt (1716—76). På övergången till följande
period står runforskaren J. G. Liljegren (1791—1837).
Utmärkta orientalister voro den redan nämnde O. Celsius, C. Aurivillius (1717
—86), J. J. Björnstdhl (1731—79), il/. Korberg (1747—1826), A. F. Sturtzenbecker
(1757—84), K. M. Agrell (1764—1840), J. Berggren (1790—1868) och den
genialiske J. D. Åkerblad (1763—1819), vilken för sitt viktiga bidrag till
Rosette-stenens tolkning blivit kallad »den förste egyptologen».
Med mitten av 1800-talet gör den historiska och komparativa språkvetenskapen
— Rasks, Grimms och Bopps vetenskap — genombrott i den svenska
filologien och särskilt i studiet av de nordiska språken. Redan förut hade ett ypper-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
