Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Geologi och mineralogi. Av E. Erdmann - Fysik. Av P. G. D. Granqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
566 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
J. Holmquist (f. 1866), A. Hamberg (f. 1863) och A. Gavelin (f. 1875) äro
bemärkta särskilt såsom mineraloger och petrografer, Hamberg tillika såsom
fjällforskare; F. Svenonius (f. 1852) har skapat sig ett namn såsom
glaciär-och fjällgeolog, Hj. Lundbohm (f. 1855) och W. Petersson (f. 1862) såsom
malmgeologer; E. Erdmann (f. 1840) har undersökt och beskrivit de skånska
stenkolsfälten, H. Hedström (f. 1867) jämte annan geologisk verksamhet
inlagt förtjänster inom den praktiska geologiens, särskilt stenindustriens
område i likhet med förut Lundbohm.
Fysik.
Fysiken intager jämförelsevis sent en självständig plats bland de svenska
universitetens läroämnen, i det att den ännu i början av 1700-talet städse
förenades med något annat ämne, vanligen med matematiken. Den första kraftiga
impulsen till självständig fysikalisk forskning är hos oss förbunden med den
allmänna vetenskapliga uppblomstringen under 1700-talet.
Anders Celsius (1701—44) var i främsta rummet astronom men ägnade sig
även åt fysikaliska undersökningar. Han utförde fotometriska iakttagelser över
ljusstyrkans avtagande med avståndet från ljuskällan samt observationer över
norrsken, jordmagnetism, tyngdens förändring med latituden m. m. Hans namn
är förbundet med den 100-gradiga termometerskalan, vilken han först uppgjorde,
dock så att vattnets kokpunkt bestämde 0-punkten och isens smältpunkt
100-gradspunkten. Sin nuvarande form fick skalan först av Linné. —■ S.
Klingenstierna (1698—1765), framstående matematiker och optiker, blev Uppsala
universitets förste professor i fysik (1755) och har utövat stort inflytande genom en
framgångsrik lärarverksamhet. Den förnämste av hans lärjungar var J. K. Wilcke
(1732—96), en av samtidens utmärktaste forskare på elektricitetslärans område.
Bland hans arbeten må särskilt framhållas hans iakttagelser över
jordmagnetismens årliga och dagliga variationer (varigenom han även bekräftade Celsii
iakttagelser över norrskenets inverkan på magnetnålen) samt hans märkliga
studier i värmeläran, vars viktigaste grunder av honom självständigt upptäcktes. —
G. G. Hällström (1775—1844; professor vid högskolan i Åbo) är bekant för sina
värdefulla undersökningar över kroppars volymsökning vid uppvärmning.
Med 19:e århundradet inträder även i vårt land den fysiska vetenskapen i
sin blomstringsperiod. F. Rudberg (1800—39) vann ryktbarhet genom en
serie viktiga experimentalundersökningar. Bland dessa må särskilt
framhållas hans kristall-optiska undersökningar, förbättringar vid termometerns
konstruktion och kalibrering, hans upptäckt av dubbla smältpunkter hos vissa
me-tallegeringar samt hans undersökningar över gasers dilatation, särskilt
bestämningen av dilatationskoefficienten för luft. — A. F. Svanberg (1806—57) har bl. a.
undersökt den termoelektromotoriska kraften hos vismut- och antimonkristaller
samt konstruerat och beskrivit några om stor fyndighet vittnande apparater,
nämligen en elektrisk duplikator, föregångare i princip till Holtz’ s. k.
influensmaskin, och en galvanisk differentialtermometer, vilken blott i det tekniska
utförandet skiljer sig från amerikanen Langleys nu allmänt använda bolometer
(för undersökningar över strålande värme).
A. J. Ångström (1814—74) är en av Uppsala universitets förnämsta
naturforskare. Redan år 1853 utvecklade han flera af spektralanalysens grundsatser
och framhöll bland annat, att »en kropp i glödande tillstånd bör utsända just
de ljusarter, som den vid vanlig temperatur absorberar», varigenom han
framstår såsom en av spektralanalysens främsta grundläggare. Bland hans övriga
optiska arbeten kunna nämnas hans atlas över solspektrum, som länge var norm
för alla våglängdsbestämningar, hans kristall-optiska undersökningar och hans
undersökning över norrskenets spektrum. Därjämte utförde han med en synner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
