Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Samhällsrörelser - 3. Nykterhetsfrågan. Av Einar J:son Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYKTERHETSFRÅGAN.
697
3, NYKTERHETSFRÅGAN.
Beträffande denna fråga, åt vilken i vårt land särskilt på senare tider
ägnats ett ingående studium i förening med omfattande åtgärder, må här
lämnas en något utförligare redogörelse.
Liksom i andra länder var alkoholfrågan i Sverige tidigare en fråga om
brännvinsmissbrukets bekämpande. Sedan brännvinsbruket i början
av’1500-talet vunnit insteg i vårt land, utbredde det sig långsamt, men säkert trots
lagstiftningens försök att hejda detsamma. Vid början av 1800-talet hade
det genom den s. k. husbehovsbränningen blivit en landsfara, för vilken
kronprins Karl Johan varnade redan 1812. Under inflytande av
kronprinsens — sedermera konungens — uppfattning samt den amerikanska
anti-alkoholrörelsen bildades på initiativ av överdirektör K. G. af Forsell år 1830 till
hugfästande av kristendomens införande i landet 1 000 år förut en
nykterhetsförening och under de följande åren spridde sig nykterhetsintresset hastigt
över landet. Såsom den nya rörelsens pioniärer verkade flera av denna tids
betydande personligheter såsom Peter Wieselgren och Samuel Owen. De
mänga i olika delar av landet bildade nykterhetsföreningarna erhöllo år 1837
en sammanslutning i Svenska nykterhetssällskapet, och det är från detta
sällskap, som kampen mot rusdryckerna under 1840- och 1850-talen letts.
Så skapades en allmän opinion, som både utgjorde grundvalen för
lagstiftningsarbetet och i sin mån medverkade till ett nyktrare levnadssätt.
Vid 1853—54 års riksdag fick slutligen denna opinionsrörelse ett
beståndande resultat genom det av K. Maj :t framlagda och av Kiksens ständer
biträdda förslaget om begränsande av husbehovsbränningen (fullständigt blev
den avskaffad år 1860) och beskattande av den färdiga produkten, allt
åtgärder, vilka voro ägnade att förvandla brännvinshanteringen till en noggrant
kontrollerad och högt beskattad fabriksnäring — något vartill för övrigt
utvecklingen redan tidigare genom den mindre brännerinäringens
undanträngande hade tenderat.
Ehuru denna beskattning var synnerligen hög i jämförelse med den, som
förut ålegat brännvinstillverkningen, visade det sig snart behövligt att höja
densamma för att ytterligare minska förbrukningen. Det förtjänar.
emellertid att anmärkas, att rent statsfinansiella skäl i allt högre grad
medverkat till dessa gång efter annan inträffade skatteförhöjningar, och det
synes numera, som om man på n.ykterhetsintresserat håll icke längre
halden tilltro till lämpligheten av detta medel i kampen mot rusdryckerna,
som tidigare varit fallet. Förutom tillverkningsskatten pålades
brännvinsbränningen genom 1885 års och följande års tillverkningsförordningar en
mängd inskränkande bestämmelser, vilka avsågo att förhindra
överproduktion. Tillverkningen tilläts sålunda till en början allenast under 2
månader om året. Denna tid utsträcktes efter hand så småningom, så att
tillverkning av brännvin avsett till förtäring i regel nu är tillåten från 1 oktober till
1 maj. De för tillverkningsminimum och tillverkningsmaximum gällande
bestämmelser hava växlat i olika förordningar; för närvarande är 8 000 liter
minimum och 600 000 liter maximum. För under-, resp. övertillverkning äro
stadgade särskilda avgifter utöver tillverkningsavgiften.
Genom beslut av 1903 års riksdag utsträcktes beskattningen av
rusdryckstillverkningen jämväl till maltdryckstillverkningen, varjämte en stämpelav-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
