Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Lanthushållning. Inl. av H. Juhlin Dannfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
III. LANTHUSHÅLLNING. 30
förbättring. Första ansatsen till undanrödjande av detta missförhållande togs genom
den år 1749 på framställning av lantmäteridirektören Jakob Faggoi utfärdade
förordningen, enligt vilken lantmätarna borde sträva att ena jordägarna om
tegskiftenas sammanförande till så få »storskiften» som möjligt. Genom
storskiftesförordningen den 5 april 1757 togs ännu ett steg i samma riktning, då genom
densamma oinskränkt vitsord till storskifte tillerkändes varje delägare i by. Men
storskiftesverket fortskred blott långsamt och ledde blott ofullständigt till det
åsyftade målet, då ägornas sammanförande ej behövde drivas längre, än att varje
jordägares åker och äng kom att bestå av fyra lotter. Emellertid mognade
insikten om fördelen att få ägorna samlade, och delvis under intrycket av den
lysande ekonomiska framgång, som krönt den skånska godsägaren baron Rutger
Macleans företag att skifta sitt gods Svaneholm, så att varje åbo fick ali sin
jord i ett sammanhang, utfärdades år 1803 för Skåne, år 1804 för Skaraborgs
län och år 1807 för hela landet, ews&iffes-förordningar, enligt vilka varje delägare
i by fick rätt att få sin inrösningsjord i ett sammanhang.
Ett så radikalt skifte mötte dock stora svårigheter och mycket motstånd,
varför en ny skiftesstadga utfärdades den 4 maj 1827, enligt vilken vid laga skifte
ägorna skulle utbrytas i så stort sammanhang, som deras beskaffenhet och belägenhet,
utan någon delägares förfång, möjligen medgåve. Enligt denna stadga
genomfördes, om än ofta under starkt motstånd, skiftet i större delen av landet söder om
Norrland och Dalarne under de två följande årtiondena, varigenom väg banades
för åtskilliga viktiga förbättringar i jordbruket. (Jfr även under De officiella
kartverken, I, 209).
Under 1800-talets första hälft gingo strävandena att höja jordbrukets
avkastning huvudsakligen ut på att lägga nya vidder under plog för sädesodling, och
årtiondet efter fredsslutet 1814 synes hava varit en verklig nyodlingsperiod, men
därefter följde en tid av ekonomiskt betryck, som förlamade allt framåtskridande.
Från 1840-talet vidtog åter en tid av uppsving, som visade sig ej blott genom
åter ökade torrläggnings- och odlingsföretag, till vilkas understöd Staten från denna
tid lämnade avsevärda anslag, utan även genom användning av nya medel, såsom
täckdikning och konstgödsel, till höjande av jordens avkastning samt genom
anordnande av statsinstitutioner och anstalter för lanthushållningens befordran, bland
vilka må nämnas lantbruksläroverk, lantbruksmöten, stamholländerier, Sveriges
geologiska undersökning och jordbruksstatistiken.
Denna framgångsperiod avbröts av den ekonomiska kris, som inbröt i slutet
av 1850-talet och vars verkningar sträckte sig över större delen av 1860-talet,
men därefter vidtog åter en tid av kraftig utveckling av jordbruket, dock nu i
en i viss mån ändrad riktning. Redan tidigare hade man börjat ägna
uppmärksamheten åt husdjursskötselns och särskilt nötboskapsavelns höjande. Efter ett
kortvarigt försök att åstadkomma en stadigvarande utförsel av slaktdjur och kött,
riktades nötkreatursskötseln allt mer övervägande på mjölkproduktion och
tillverkning av smör, varav utförseln till England år för år ökades. Än mer
utpräglad blev denna riktning inom lanthushållningen, sedan under 1880-talet den
starkt ökade införseln av spannmål från avlägsna länder och därmed följande
prisfall å dessa varor medfört en relativ nedgång i spannmålsodlingen.
"Visserligen hava spannmålsprisen, delvis till följd av de år 1888 införda
tullarna, stigit, så att sädesodlingen åter blivit lönande, men
mjölkproduktionen för smörberedning har dock fortfarande bibehållit sig som jordbrukarnas
förnämsta kontanta inkomstkälla och intresset i främsta rummet ägnats åt
nötboskapens utveckling till högre mjölkavkastning. Samtidigt hava emellertid
strävandena med stor framgång ägnats åt såväl höjandet av åkerns avkastning
som även åt produktion och export av slaktdjur, fläsk och kött. Den tilltagande
utförseln av slaktdjur hindrades under 1890-talet av de införselförbud, som till
skydd mot smittosamma kreaturssjukdomars införande utfärdades i England,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
