Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Lanthushållning. Inl. av H. Juhlin Dannfelt - 1. Jordbruk. Av H. Juhlin Dannfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKERJORDENS BRUKNING.
43
uppgick intill mitten av 1890-talet, till mindre än 10 000 hektar under senaste år,
men även denna siffra vittnar, att odlingshågen fortfarande gör sig gällande
trots de starkt ökade arbetskostnaderna. Delvis hava nyodlingarna skett på den
naturliga ängens bekostnad men till en stor del ock å skogsmark eller å förut
obegagnad jord, särdeles genom torrläggning av sanka marker, mossodlingar och
sjöavtappningar. Under senare tider har Staten utlämnat odlingslån i ganska
stor utsträckning; se härom under särskild avdelning i det följande. För den
verksamhet, som utvecklas av Svenska mosskulturföreningen, redogöres även
särskilt här nedan.
Den odlade jordens fördelning med avseende på användningen för olika
växtslag och till träde samt den under inemot ett halvsekel däri inträdda förändring
framgår av följande tal för 1865 och 1913:
1865 1913 1865 1913
hektar hektar % %
Sädesslag . . . . •.......... 1 177 000 1 687 000 50-5 45-8
Foderväxter till hö, grönfoder och bete . 635 000 1 389 000 27-2 37-7
Rotfrukter.............. 135 000 258 000 58 7-0
Övriga växtslag............ 21 000 3 000 0’9 0-1
Träde ................ 365 000 347 000 156 9-4
Summa 2 333 000 3 684 000 lOO-o 100-0
Dessa tal, som för 1865 torde vara för låga, avse åkerjorden. För att erhålla
hela arealen odlad jord bör till de två summorna av hektar jord läggas
trädgårdsarealen, som år 1865 beräknades till inemot 21 000 och år 1913 till 46 020
hektar.
Åkerjordens brukning.
I jämnbredd med den odlade jordviddens utsträckning har dennas
avkastning varit stadd i en fortgående ökning (Tab. 12), åstadkommen
genom vidtagna jordförbättringar, ökad och ändamålsenligare gödsling
samt en grundligare och efter olika förhållanden mer avpassad
bearbetning av åkerjorden.
Av jordförbättringar är dikningen viktigast. Den möjliggör växtrötternas
djupare nedträngande i jorden, varigenom de få ökad tillgång på växtnäring och
skyddas för uttorkning, vilken i vårt klimat är en av de viktigaste orsakerna
till låga skördar; dikningen gör dessutom, att jorden fortare upptorkar på våren
och efter stark nederbörd, till följd varav jordens bearbetning och sådden kan
börjas tidigare än på mindre väl avdikad jord. Dikningen är emellertid alltjämt
mycket försummad. I större delen av landet finnas huvudsakligen eller endast grunda,
öppna diken. Dessa kunna ej erhålla för jordens tillfredsställande torrläggning
önskat djup utan stora olägenheter, framför allt att en betydlig del av åkern går
förlorad, och att dikenas underhåll blir mycket betungande. En fullt
tillfredsställande torrläggning kan således ej åstadkommas utan genom täckdikning. Sådan
började införas i Sverige på 1840-talet och verkställdes i betydlig utsträckning
under 1860—80-taleu, varefter först vid mitten av 1880-talet inträdande
ekonomiska nedgången och sedan den avtagande tillgången på arbetare och
därmed följande höga arbetslöner hava försvårat denna grundförbättrings
genomförande. Allmännast är jorden täckdikad i landets sydligaste län och därnäst
i Östergötland, men i övriga delar av södra och mellersta Sverige huvudsakligen
å herrgårdar och i Norrland endast undantagsvis. Där täckdikning är utförd av
allmogen, är den alltför ofta föga verksam och varaktig, i det att dikena gjorts
för grunda och fyllts med sten eller gärdsel, varigenom deras förmåga att
avleda vatten blir svag och snart upphör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
