Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Lanthushållning. Inl. av H. Juhlin Dannfelt - 1. Jordbruk. Av H. Juhlin Dannfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
III. LANTHUSHÅLLNING. 44
Ett verksamt medel att höja jordens fruktbarhet är i många fall den
naturliga jordmånens uppblandning med jordart av motsatta egenskaper, som således
gör den sega jorden lucker och giver den lösa jorden ökat sammanhang och
bättre förmåga att leda värme och fuktighet. Av dylika jordförbättringar
användes rätt allmänt särdeles i norra Sverige, påförande av dy eller torv, på den
mullfattiga och hårda jorden, likasom även moss- och myrjord förbättras genom
påförande av sand, grus eller lera (sandkörning, lerslagning), vilka göra dessa
jordslag fastare och varmare samt mindre utsatta för frost och även avhjälpa
deras brist på mineraliska ämnen.
På det hela taget har dock bruket av jordblandning avtagit till följd av därmed
förenade stora arbetskostnader. Detta gäller särskilt om märgling, d. v. s. påförande
på jorden av märgel (kalkrik jord). Denna jordförbättring började allmänt i Skåne
under 1840-talet och något senare i södra Halland samt fortgick i dessa
landsdelar i stor utsträckning till omkring mitten av 1880-talet; den anses hava kraftigt
bidragit till jordens ökade bördighet i dessa landsdelar, men har däremot föga
förekommit i vårt lands övriga delar och brukas numera blott undantagsvis.
Detta beror nog huvudsakligen därpå, att märgling medför betydligt större
arbetskostnad än tillförsel av kalk i form av mera koncentrerade kalkvaror, dels bränd
kalk, dels mald kalksten (s. k. kalkstensmjöl, jordbruks- eller gödselkalk). Dessa
kalkvaror användas i synnerhet vid uppodling av mossar, vilkas sura beskaffenhet
måste neutraliseras, för att jorden skall nå full fruktbarhet.
Åkerjordens ökade avkastning beror dock kanske mest därpå, att jordens
gödsling blivit rikligare och riktiga grunder allt allmännare tillämpats vid dess
utförande. Sedan mer än ett halvt århundrade har konstgödsel i stigande mängder
och av allt flera slag kommit till användning, först benmjöl, från 1840-talet
guano och sedermera efter vart annat superfosfat, chilesalpeter och svavelsyrad
ammoniak, kalisalt, thomasfosfat samt på senaste tid karbidkväve. Till en
början synes tilliten till de nya, bekväma gödselmedlen hava medfört en viss
försummelse av kreatursgödsling, men under senaste årtionden har ej blott den starka
framgången i kreatursskötseln medfört en betydligt ökad tillgång på detta det
viktigaste medlet att underhålla jordens bördighet, utan även stor omsorg börjat
ägnas åt dess bevarande och rationella användning. Kemiska och bakteriologiska
forskningar och en mycket omfattande försöksverksamhet hava utförts för
utredningen av hithörande frågor med den framgång, att såväl intresset för en
rationell gödsling som insikten om dess utförande blivit allt mer allmänna bland
lantmännen.
Även i avseende på jordens bearbetning har en avgjord förbättring inträtt.
Åkerjorden arbetas djupare, varigenom större näringsområde öppnas för
växtröt-terna och dessa få jämnare tillgång på fuktighet, och därjämte gör sig allt
allmännare en strävan gällande att bevara musten i jorden genom att medels
lämplig bearbetning minska avdunstningen från jordytan och befordra vattnets
uppstigande från djupare jordlager. Dessa framsteg hava möjliggjorts genom
tillgången på förbättrade och för särskilda olikartade förhållanden lämpade redskap,
vilka ej minst en starkt uppblomstrande inhemsk redskapstillverkning ställt till
jordbrukarnas förfogande. (Se vidare nedan.)
Under det att jordbrukets teknik sålunda förbättrats, har även växtodlingens
anordning utvecklats till större intensitet. De gamla sädesbruken, vid vilka åkern
var delad i 2—4 skiften, av vilka ett låg i träde och de övriga buro säd, voro
betingade av den förr rådande ägoblandningen, enligt vilken varje av en bys
åkrar var fördelad på samtliga delägarna i byn (se ovan inledn.), men i den mån
enskiftet och laga skiftet genomfördes, började man övergå till mer givande
brukningssätt. Så länge sädesodling var jordbrukets huvudsakliga inkomstkälla,
vunno emellertid mer intensiva växtföljder blott långsamt insteg hos den stora
massan av landets jordbrukare, och ännu på 1860-talet, då årliga statistiska upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
