Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Lanthushållning. Inl. av H. Juhlin Dannfelt - 5. Jordbrukslagstiftning. Av C. Th. af Ekenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jordbrukslagstiftning.
147
först ordnas; större lott i byn berättigade till större tomt, och tomten skulle
läggas i rätt solskifte, det är »öster och väster, norr och söder». Vid fördelningen
av byns mark var det ej belägenheten i förhållande till tomten, som avgjorde
frågan, utan framför allt att envar fick sitt skifte i det bättre som det sämre,
allt med iakttagande av solskiftet. Tomt skulle byggas med mangård och
ladugård jämte några andra hus, som uppräknas såsom nödvändiga, men för övrigt
fick envar bygga mera och större, om han sådant behövde. Vägar och
avloppsdiken skulle tagas av oskift jord, och ville någon inom byområdet stänga om
sin enskilda mark, var detta hans ensak, blott andra ej därav blevo lidande. Där by
mötte by, skulle annars hägnadsskyldigheten dem emellan fördelas. Den jord,
som bonden sålunda innehade, skulle han väl hävda och gödsla, ängar röja och
vårda, samt, i mån som skog och betesmark ej därav skadades, göra nyodlingar,
allt vid äventyr av böter. Skog och betesmark voro i allmänhet gemensamma
för alla byamännen, vilka fingo använda den till sitt husbehov, evad det nu
gällde bete, ved eller timmertäkt, torv eller annat, men icke till avsalu eller att
brukas utom byns område.
Bland övriga detaljer, som byggningabalken innehåller och som nu till det
allra mesta förlorat sin betydelse, böra vi emellertid icke förbigå stadgandena
om svedjande, vilka äro intressanta ej blott ur juridisk synpunkt utan jämväl
ur kulturhistorisk. I de vidsträckta trakter av landet, där ännu bebyggarna voro
få men skogsmarkerna stora, brukade nämligen bönderna utan tanke på framtida
odling svedja, d. v. s. låta elden övergå en skogstrakt, för att sedermera i askan
kunna så råg ett eller ett par år. Som dock ett sådant svedjande för rätt lång
tid gjorde denna skogstrakt ofruktbar både för skogsväxt och delvis även för
bete, stadgades att för sådant svedjande fordrades tillåtelse både av meddelägare
i byn och några offentliga myndigheter.
Sedan nu lagen på dessa och andra sätt sökt bestämma bondens skyldigheter,
var ju nödvändigt även anordna kontroll, huru lagbuden efterlevdes. Detta skulle
ske geuom husesyn, en förrättning hållen av en kronobetjänt och två
nämndemän. Å kronojorden skulle den hållas vart tredje år, å skattejorden (till den
21 februari 1789) »när vanhävd och missbyggnad därå märkas». Allt skulle
då undersökas, byggnader utan och innan, gärdesgårdar och diken, inägor och
skog — och vad som då befanns brista skulle ersättas, kanske ock därför
bötas.
Den jordbrukslagstiftning, som tillkommit efter 1734 och som i detta
sammanhang bör behandlas, är ringa nog. Den innefattas nämligen nästan
uteslutande av K. förordningarna den 21 december 1857 angående
stängselskyldigheten och den 20 juni 1879 angående dikning m. m. I stängselförordningen
fastslås den principen, att envar är skyldig taga hand om sina husdjur, så att
de ej göra skada. Grundsatsen i avseende på stängselskyldigheten blir då
också den, att då det skall stängas emellan två grannar, skola de till lika delar
vardera däri deltaga. Men vitsord att yrka deltagande i stängsel har, med
oväsentliga undantag, endast den, som med skog eller utmark möter inägor eller
där mark av samma beskaffenhet mötes. Det stängsel, som sålunda
åstadkommes, skall underhållas i samma ordning som det tillkommit samt i allmänhet
hållas i laggilt skick från den 15 maj, till dess käle kommit i jorden.
DiTcningsförhållandena och möjligheterna att torrlägga vattensjuka marker
hava genom 1879 års förordning fått ett mera modernt uttryck. I 1734 års
lag var blott föreskrivet, att byamännen efter sin andel i byn skulle hålla
avloppsdike samt att envar för sin åker, om det behövdes, skulle gräva 40
famnar diken eller upprensa 80 famnar gammalt dike. Dessutom bestämdes, att om
en bys dike mötte annan bys dike, skulle varje by gräva genom sina ägor, samt
att, om man med dike genom sitt gärde eller äng mötte annan bys äng,
betesmark eller annan utmark, den byn ej skulle hindra vattnets avlopp. Var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
