Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Skogsbruk - 2. Skogsindustrien. Av E. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
IV. SKOGSBRUK.
Bark & Warburgs, Strömman & Larssons, Färjenäs och
Säveåns aktiebolags ångsågar; de stå emellertid alla i förbindelse
med snickerifabriker och höra sålunda rätteligen hemma under
träförädlingsindustrien.
Skogsavverkningen.
Vid anskaffande av den nödiga råvaran till produktionen stå för
sågverksägaren flera olika utvägar öppna. Antingen kan han förvärva
skogbärande mark med full äganderätt; eller ock endast avverkningsrätt för en viss
tid till ett skogområde; eller köpa å Kronans marker utstämplade träd;
eller äntligen köpa timmer av de enskilda skogsägarna.
I den gamla goda tiden, för ungefär två århundraden tillbaka, var det för
envar tillåtet att fälla sågtimmer å Kronans vidsträckta skogar i Värmland,
Dalarne och Norrland. Under 1700-talet blev friheten visserligen något
begränsad, men Kronan gav dock ganska frikostigt privilegier å anläggande
av sågverk med avverkningsrätt å kronoskogarna, vilken rättighet benämndes
stockfångst. Oftast var denna stockfångst begränsad till en viss kvantitet,
och stundom gjordes förbehåll om Kronans uteslutande rätt till mastträd eller
dylikt. Till en början innefattade skatterna å sågverksrörelsen jämväl
gottgörelse för de skogseffekter, som därvid förbrukades, men omsider lades å de
sistnämnda en särskild avgift, stubböresavgift. Denna var emellertid ganska
låg, växlande från 1 till 6 skilling banko (3—19 öre) för varje träd; stundom
utgick den in natura, såsom vid ett sågverk i Västerbotten, där
stubböres-avgiften för en årlig stockfångst av 1 200 träd skulle utgöra 37 1/t tolfter
enkla furubräder och 6 1/i tolfter skeppsplankor. Efter 1820 upphörde dessa
privilegieförläningar, och under senaste tid (fr. 1880-talet) har Begeringen sökt
avskaffa dem genom att erbjuda de privilegierade sågverken att under en
viss begränsad tid få hugga en större mängd timmer å kronoskogarna, mot
det att stockfångsten sedan skall upphöra. Endast helt få av dessa verk finnas
därför ännu kvar i de nordligaste länen.
Då de stora moderna sågverken anlades, insågo snart trävaruindustriens
män, att, med flottningskostnadernas minskande (genom vattendragens
reglering) och förbättrade tillverkningsmetoder vid sågverken, skogens
värde skulle komma att stiga betydligt, och de riktade därför sin omtanke
åt att genom avtal med enskilda försäkra sig om den tillgång på skog,
som ansågs erforderlig. I detta syfte uppgjordes kontrakt med enskilda
hemmansägare eller byalag, varigenom dessa åt sågverksägarna uppläto
till avverkning sin skog, i dess helhet eller med vissa undantag.
Villkoren vid dessa upplåtelser voro växlande. Tiden för desammas bestånd var,
genom lagen för avtal om nyttjanderätt till fast egendom i allmänhet,
begränsad till högst 50 år, och detta var ock den tid, som oftast stadgades
i dessa kontrakt; men stundom gällde de blott för ett eller annat tiotal år.
Avverkningsrätten var ibland alldeles oinskränkt, ibland reglerad genom
bestämmelse om de dimensioner träden måste hava för att vara
avverk-ningsgilla (växlande mellan 7 verktum i genomskärning på en längd av
15 fot och 10 tum på 20 fot); ibland undantogs gran från avverkningen,
på en tid då detta trädslag ännu ansågs hava ringa värde. Dessa bestäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
