Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tillverkningsindustri. Inl. av [G. Sundbärg] K. Åmark - 5. Livsmedelsindustri (närings- och njutningsmedel). Inl. av Alf. Larson - Brännvinsbrännerier. Av Å. G. Ekstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
VIII. TILLVERKNINGSINDUSTRI. 354
skörd och 1-5 % av dess spannmålsskörd. Av 1910 års skörd, som var över
medelmåttig, användes 7-8 % av potatisskörden och 0-7 % av
spannmålsskörden, av 1913 års skörd, som var ovanligt god, användes 6-6 % av
potatisskörden och 0-6 % av spannmålsskörden till brännvinsbränning.
Brännvinsdriften övergår mer ocli mer till en självständig
fabriksnäring från att förr och ännu på 1870-talet hava delvis idkats som en
binäring till jordbruket.
De mycket små brännerierna, vilka ofta inskränka sig till
inmäsk-ning av egna produkter, visa en absolut tillbakagång.
Medeltillverkningen pr bränneri, som på 1870-talet utgjorde omkring 1 100 hektoliter,
hade för 5-årsperioden 1910—14 höjt sig till 2 955 hektoliter.
Under det att på 1850-talet alla rikets landskap idkade
brännvinsbränning, äro numera huvudsakligen Skåne, Blekinge och Yästergötland
intresserade däri. Av länen intager Kristianstads län första rummet med
52 % av alla brännerierna och nära 51 % av hela tillverkningen (1913/14).
En särskild episod i den svenska brännvinstillverkningen bildar den
lav-bränning, som på professor Stenbergs förslag bedrevs under åren 1867—77.
Renlaven inn’ehåller ett slags cellulosa, som lätt kan försockras och bringas
i alkohol jäsning. Lavbrännvinet hade emellertid en egendomlig smak, som
försvårade dess avsättning.
Sulfitbrännvin. Trots upprepade försök att använda cellulosa, vare
sig i form av sågspån eller vitmossa till framställning av brännvin, har
man ännu ej kommit till något avsevärt resultat. Däremot hava två svenska
ingenjörer, J. II. Wallin och G. Ekström, lyckats att ur avfallsluten från
sulfitcellulosafabriker framställa brännvin. De funno nämligen, att denna
avfallslut håller omkring 2 % jäsbart socker, som på vanligt sätt medelst
jäst kunna förjäsas. Härigenom erhålles en spritlösning, som visserligen
håller blott omkring 1 volymprocent alkohol. Genom nutida
destiller-kolonner är det dock lätt att därur få 95- à 96-procentig sprit. Denna
tillverkning har redan pågått sedan några år och bedrevs 1912 vid tre
sulfitfabriker, nämligen Skutskär i Upplands, Kvarnsveden i Kopparbergs och
Bergvik i Gävleborgs län. Den under 1913/14 tillverkade sulfitspriten
utgjorde nära 38 000 hektoliter av 50 % eller mer än 8 % av hela landets.
Skulle större delen av landets sulfitfabriker tillverka sulfitsprit, kunde
hela landets behov av brännvin fyllas därmed. Sulfitbrännvinet kan
nämligen efter passande rening och omdestillering mycket väl förtäras. För
närvarande denatureras eller exporteras allt sulfitbrännvin.
Beskattningen. Redan på 1400-talet vann brännvinsbränningen insteg i
Sverige men var ej underkastad någon kontroll före år 1638, då
tillverkningsavgift första gången infördes, varvid husbehovs- och salubränning beskattades
olika. Sedan denna tid har bränneridriften haft mycket växlande öden och
under år med knapp sädesskörd varit alldeles förbjuden. År 1775 blev
brännvinsbränningen ett regale eller statsmonopol och bedrevs vid kronobrännerier.
Statsmonopolet avskaffades dock år 1798, sedan bränneriprivilegiet redan
1787 blivit utarrenderat till enskilda.
Även den s. k. kontingenteringen, som i några länder kommit till använd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
