Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tillverkningsindustri. Inl. av [G. Sundbärg] K. Åmark - 6. Textil- och beklädnadsindustri. Av G. Sellergren och A. Lilienberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
VIII. TILLVERKNINGSINDUSTRI. 354
För befrämjande av den textila yrkesskickligheten finnas tvenne på initiativ
av enskilda personer inrättade vävskolor, nämligen John Lennings vävskola i
Norrköping samt Borås tekniska vävskola. Den förra grundades 1879 genom en
donation å 300 000 kr. av fabriksidkaren John Lenning. Skolan har en högre
kurs för utbildande av fabrikanter, verkmästare, mönsterritare m. fi. och en
lägre (med huvudsakligen aftonlektioner) för arbetare och lärlingar i facket.
Vävskolan i Borås var ursprungligen en enskild anstalt, anordnad av vävläraren
S. F. Krebs, men övergick 1866, på initiativ av styrelsen för Borås tekniska
elementarskola, till en offentlig anstalt samt åtnjuter för närvarande understöd av
statsmedel med 4 800 kr. och av Älvsborgs läns landsting med 2 900 kr. årligen.
— Dessutom finnes ett stort antal över hela landet spridda vävskolor för
befrämjande av hemslöjden, bland vilka särskilt må nämnas »Handarbetets vänners»
vävskola i Stockholm, Tullgarns vävskola, upprättad och underhållen av H. M:t
Drottningen, fröken N. v. Engeströms skola i Örebro, Johanna Brunssons
praktiska konstvävskola i Stockholm, Thora Kulles i Lund m. fi.
Ylleindustrien.
Den egentliga förädlingen av Sveriges inhemska fårras inträdde först
efter 1715, då Jonas Alströmer, med viss rätt benänmd »den svenske
industriens fader», började sina försök med naturaliserandet av finulliga,
utländska fårraser, särskilt spanska merinosfår.
Dessa försök syntes i början utfalla gynnsamt, så att år 1764 inom landet
funnos ej mindre än 89 000 får av oblandad och 23 000 av blandad merinosras.
De största ansträngningar gjordes från regeringens sida att öka den finulliga
fårstocken. Ullpremier utdelades, schäferier inrättades, den s. k. ulldiskonten
infördes, där yllefabrikanter fingo rätt att belåna inköpt svensk ull av visst slag,
varjämte upplag och ullmarknader skulle underlätta ullhandeln. Allt detta
oaktat har denna fårras alltmera minskats och uppgår för närvarande knappast till
ett tusental. Flera omständigheter hava bidragit till detta resultat, särskilt
svårigheten att avyttra den inhemska merinosullen till fabrikanterna, som
föredrogo den utländska under framhållande, att den förra var av mycket ojämn
godhet. De vid olika tillfällen importerade rasdjuren lära ej heller alltid varit av
bästa slag. Försök att här naturalisera finulliga angoragetter utföllo ännu sämre.
Under hela denna tid — det Alströmerska tidevarvet — hade man uteslutande
riktat sin uppmärksamhet på producerandet inom landet av fin ull eller
merinos-ull. Då man dock efter nära ett århundrades oupphörliga strävanden ej lyckats
i någon högre grad främja den inhemska ullens användning inom våra fabriker,
så började man inse, att även den grövre ullen kunde vara förtjänt av
uppmärksamhet.
Nästa skede inom vår ullproduktions historia, börjande med 1800-talet,
gav sålunda ett nytt uppslag inom denna industri. I stället för att man förut
fäst avseende huvudsakligen vid ullens finhet eller kvalitet, lade man nu an på
förökning i mängd i fråga om grova ullsorter. Och dessa försök hava i
allmänhet, trots flera ogynnsamma förhållanden, utfallit fördelaktigt. Förutom vårt
inhemska, oförädlade lantfår (s. k. bondras), vars ull är ojämn och tämligen grov
samt lämplig huvudsakligen för grövre vävnader (vadmal eller grovt kläde), finnas
nu följande, mest från England införda raser: southdown, shropshiredown och
oxfordshiredown (särskilt i Södermanland, Skåne och Halland), vidare leicester,
dishley och cheviot, de sistnämnda särskilt på Gottland och i Norrbotten, samt
slutligen merinosstammar (Östergötland och Södermanland). Enligt senare
iakttagelser vill det synas, som om cheviotrasen skulle få allt större utbredning på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
