Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Tillverkningsindustri. Inl. av [G. Sundbärg] K. Åmark - 10. Hantverk och hemslöjd. [A. Raphael] - Hantverk. Av C. J. F. Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANTVERK.
461
ning om varornas värdering av opartiska personer, i stället för 1720 års
bestämmelser om värderingsmäns utseende bland ämbetsledamöterna. Värderingen skulle
numera verkställas av en magistratsperson (ej ämbetsrådman), en handlande, en
mäklare och en skråhantverkare, vilka skulle avgiva sitt votum inför domstolen,
varefter tvisten summario processu skulle avdömas.
Gustav III:s regeringstillträde gav reformrörelsen åter en starkare fart. Genom
1773 års reskript föreskrevs, att 1720 års skråordnings stadgande om gesällers
rätt till mästerskap oförändrat skulle lända till efterrättelse och sålunda ingen
gesäll, som tjänat den föreskrivna tiden, vägras mästerskap och burskap.
Magistraten skulle, efter vederbörandes hörande, bestämma, vilka mästerstycken en
sökande borde fullgöra, och de avgifter, som borde erläggas. Gifta gesäller, som
önskade bli mästare, försäkrades om 1 à 2 års minskning i gesälltiden. Även
Konungens följande industripolitik förblev länge avgjort frisinnad. Under
Liljencrantz’ förvaltning såsom statssekreterare fortsattes och utvidgades den 1766
påbörjade anordningen med »fristäder», där »verkliga» manufakturvaror i
järn-och stålbranschen finge tillverkas utan mästerprov. Denna frihet skulle nu
utsträckas till alla slags näringsidkare i de nya städer, som hädanefter anlades.
Alla reformplaner avbrötos dock genom Liljencrantz’ avgång. Konungens behov
av borgerskapets bifall till Förenings- och säkerhetsakten tvang honom till en
förändrad kurs i näringspolitiken. I en försäkran år 1789 till rikets borgerskap
föreskrevs, att ingen må driva borgerlig handel och rörelse, som därå ej burskap
vunnit (adelns och ståndspersoners tillständiga rätt likväl förbehållen), och att,
om fler hantverkare skulle anmäla sig, än som skäligen kunde förmodas finna
sin bärgning, så skulle behörigt avseende fästas på skråets, stadens äldstes och
Magistratens härom avgivna yttranden. En annan resolution upphävde den
universiteten (redan genom äldre konstitutioner) och publika verk (sedan 1739)
medgivna rätten att antaga hantverkare samt förbjöd hallrätterna att draga under
sig hantverksgesäller och soldater att tillsammans hålla verkstad, varemot dessa
senare bibehöllo rätten att arbeta på skråmästares verkstäder eller för deras
räkning. Visserligen förklarades redan 1790 denna soldaternas arbetsfrihet
(vilken för övrigt 1804 utsträcktes till militien på landsbygden) också böra
tillkomma gevärsfaktoriarbetare, salpetersjudare o. s. v. jämte »flera vid Kronans
verk och stater», liksom universiteten 1791 återfingo sin rätt att anställa
hantverkare, men 1789 års försäkran förblev gällande och försvårade i hög grad
gesällernas rätt till mästerskap. Däremot vann landsbygdens hantverksfrihet år
1802 en ökad utsträckning. Efter landshövdingens anmälan skulle Regeringen
hädanefter i varje särskilt fall äga att pröva, huruvida även andra hantverkare
än de redan i lag medgivna för framtiden finge antagas. I följd av dylika
speciella koncessioner funnos sålunda år 1843 på olika orter idkare av icke
mindre än 26 yrken utom av de fem gamla (skräddare, skomakare, smeder,
murare och glasmästare).
Efter det nya statsskickets införande fick utvecklingen mot näringsfrihet sitt
första mera betydande rättsliga uttryck i de två förordningar (av 1821 och 1828),
genom vilka den gamla tvistefrågan om gränserna för skråhantverkares och
ma-nufakturisters arbetsområden avgjordes. Det bestämdes nu, att
manufakturprivilegiernas skydd finge av Kommerskollegium medgivas: a) dels dem, som
behörigen styrkt sig kunna tillverka antingen sådana arbeten, som ej förfärdigades
inom skråna, eller ock sådana, som vore av bättre beskaffenhet än de av
skrå-mästarne vanligen förfärdigade; b) dels ock dem, som hos någon manufakturist
inhämtat fullkomlig kännedom om slöjden samt efter vederbörande magistrats
eller hallrätts intyg vore skicklig att arbeta för egen räkning. En sådan
tillverkare skulle äga rätt att åstadkomma alla slags varor inom den hantering,
vari han undfått privilegium, varjämte samma arbetsfrihet skulle åtnjutas av
redan antagna manufakturister och deras arbetare. År 1828 förklarades dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
