Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Handel. [Av A. Berencreutz] - Handelspolitik. Av S. Brisman - Inrikes handeln. Av H. Rosman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INRIKES HANDELN.
509
järn- och stålvaror, järnmanufaktur, maskiner, papper och papp. Dessa tariffer
äro dock blott provisoriska och torde komma att väsentligt utvidgas.
(Jfr f. ö. föregående avd.: Tullagstiftningen och Tullstaten).
Det torde måhända böra påpekas, att det här icke ansetts påkallat redogöra
för en del tillfälliga hithörande dispositioner, som träffats med anledning av det
pågående kriget.
Inrikes handeln.
Sveriges inrikes handel har i alla tider varit av stor betydelse för
landets utveckling. Väsentligt underlättad genom de utomordentliga
vattenvägarna — som i viss mån varit förutsättningen för hela landets
kul-tivering — har förbindelsen mellan de olika landsdelarna alltid varit
synnerligen livlig. Än mera har det inrikes handelsutbytet befordrats
genom de moderna kommunikationsmedlen till lands och genom den friare
handelslagstiftning, som avskaffat skråsystemet med dess för handeln
hämmande restriktioner.
Hela antalet handlande i vårt land, som år 1845 uppgick till blott
omkring 7 000, hade år 1911 (senaste tillgängliga siffror) stigit till 37 729,
sysselsättande en personal på 54 591 personer.
Under större delen av medeltiden och långt senare sökte man till städerna
förlägga så gott som ali handel. Därtill hörde naturligtvis förbud mot allt, som
kunde kallas landsköp. Redan under senare hälften av 1200-talet finner man
förbud mot dylikt. Stadens torg var den enda plats, varest de, som icke voro
stadsbor, fingo avyttra sina varor; dock var i några få fall handeln även utom
staden medgiven. I de svenska städerna inrättades torgdagar och marknader,
som ofta lockade folk från avlägsna nejder, såsom Distingen i Uppsala,
Tjugon-■dagsmarknaden i Enköping, Mormässan i Västerås, Henriksmässan i Örebro,
Samtingsmarknaden i Strängnäs, Sigfridsmässan i Växjö m. fi. Gustav Vasa
skärpte de gamla förbuden mot landsköp. Så skulle enligt en förordning av
1546 den, som tredje resan beträddes därmed, straffas till livet. Undantag
gjordes endast för de nordligare delarna av riket. Emedan där inga städer
funnos, tilläts, att i var socken skulle få finnas några landsköpmän; eljest måste
bönderna fara till städerna för att få köpa eller sälja. Från de stränga
bestämmelserna mot landsköp medgåvos dock längre fram några undantag. Så t. ex.
fick adeln 1569 rätt att handla med sina gårdars produkter.
I början av Gustav II Adolfs regering togo de grundsatser, som spåras i
Gustav I:s åtgärder, stadga och fasthet samt funno sitt uttryck i
handelsordinan-tierna av 1614 och 1617. I den förra förbehölls liela inrikeshandeln åt
uppstäderna, medan utrikeshandeln uteslutande gavs åt stapelstäderna. I den senare
ändrades bestämmelserna sålunda, att stapelstäderna fingo rätt att vid
uppstädernas marknader direkt till allmogen försälja sina varor, genom vilken
bestämmelse uppstädernas handel blev åtskilligt förminskad.
Få regenter hava ägnat så livliga bemödanden åt vår inrikes handels
utveckling som Gustav II Adolf, om ock resultaten ej fullt svarade emot de gjorda
ansträngningarna. Särskilt den år 1622 införda samt först 1810 avskaffade
»lilla tullen», som skulle utgöras av alla inhemska »ätliga, slitliga och
förnöt-liga» varor, som fördes till torgs eller marknad i riket, stäckte den inre
rörelsen. Emellertid blev lilla tullen en huvudsaklig anledning till den anläggning
av nya städer, som efter Gustav Adolfs föredöme fortsattes av Axel Oxenstierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
