Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXI
skildring af epokens historia {Episode de Vhistoire de Russie, Les
faux%Démétriusy 1854) påvisat den officiella ryska traditionens
motsägelser och sökt pretendentens ursprung bland de polsk-ryska
äfven-tyrarbanden i Ukrajna. Från svensk synpunkt intressant är hans
psykologiskt snarare än historiskt grundade hypotes, att ryktena om
den samtidigt lefvande svenske pretendentens, prins Gustafs,
underbara öden och räddning undan lönmördares försåt skulle ha gifvit
den ryske tronkräfvaren själfva uppslaget till hans dynastiska
äfventyr. Nya källor till frågans belysning framlades år 1877
Pier-ling i hans arbete Rome et Démétrius, där han med dokument,
hämtade från italienska arkiv, framför allt sökte vederlägga
uppfattningen om jesuiternas och den romerska kyrkans fördärfbringande
roll såsom pretendentens tillskyndare. Han framhåller, att denne
trädde i beröring med kurian och jesuiterna, först sedan han i
Polen vunnit anhängare i inflytelserika kretsar, och han gör gällande,
att kyrkan genomgående endast sökt befordra Rysslands och
kristenhetens väl. Trots bokens karaktär af uppenbar apologi ha de
af Pierling sålunda framlagda synpunkterna bestämdt påverkat den
historiska uppfattningen. I fråga om Dmitrijs person syntes
Pierling närmast benägen att tro på hans föregifna härstamning; då
Ilovajskij i sitt stora arbete (1894) upptog detta spörsmål till
behandling, bröt han åtminstone efter Kostomarovs föredöme bestämdt
med den traditionella ryska uppfattningen. Han framställer
pretendenten och Otrepiev som två olika personer och ser i den förre en
adelsman af hvitrysk nationalitet och uppfostrad i polska seder;
vid hans framträdande skulle hvarken jesuiterna eller de moskovitiska
bojarerna, utan de Iittauiska magnaterna med Leo Sapieha i
spetsen ha spelat den förnämsta rollen. Ilovajskijs argument mötte
genast insaga från den bekante, historiskt intresserade publicisten
Su-voRiN,1 som därvid anslöt sig till den mer pikanta uppfattningen,
att pretendenten verkligen varit tsar Ivans son. Frågan bragtes
onekligen närmare sin lösning genom Pierlings upptäckt (1898)
af pretendentens egenhändiga, på polska nedskrifna bref till
påfven Clemens Vill. Denna handskrift blef från olika håll
underkastad en noggrann filologisk undersökning, hvilken gaf det
högst sannolika resultatet, att brefvets utställare måste ha varit
af storrysk nationalitet och att han vid dess nedskrifvande endast
med svårighet kopierat en polsk förskrift. I sitt samtidigt utgifna
arbete om pretendenten sökte Hirschberg försvaga dessa argument
och upptog för egen del den af Bussow anförda meningen, att han
skulle ha varit en oäkta son till Stefan Batori. Något senare
underkastade den ryske historikern Stjepkin Dmitrijproblemet en ingående
kritisk granskning ( Wer war Pseudodemetrius I?, 1898—1900) byggd
på den mest omfattande forskning och utförd med stort skarpsinne,
blott alltför oöfverskådlig, och sökte i nyfunna dokument från arki-
1 Dennes naturligtvis något dilettantiska uppsatser trycktes först i
No-voje Vremja, men ha sedan utgifvits samlade med titeln O Dimitrii
Samo-zvantse, 1901.
j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
