Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Karl IX, tsar Vasilij och röfvaren i Tusjino. Förhandlingar om undsättning från Sverge. Fördraget i Viborg 1609. (1606—1609) - Nytt afböjande af den svenska hjälpen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii9
farligaste medhjälpare. Den hade emellertid icke skäl att vänta
mycken frukt af en dylik hänvändelse ifrån den polska
lagligheten till det polska själfsvåldet. Lisovvski var som
landsflyktig otillgänglig för rättslig påtryckning; Ruiynski och de öfriga
lämnade naturligtvis båda regeringarnas maningar utan afseende.
I Krakov hade man emellertid redan förut snäft afvisat en
på-trängsam diplomatisk agent från pretendenten, som erbjöd stora
penningsummor för militärt understöd af konungen.1
Tsar Vasilij och konung Sigismund tycktes ha
sammansvu-rit sig mot röfvartsaren, men i Tusjinohade man planlagt ett
skälmstycke, som skaffade denne hela vinsten af deras
diplomatiska uppgörelse. Tsar Vasilij hade släppt Mniszech ur sitt
våld, och denne inledde genast förbindelser med Tusjino. På
återvägen till Polen uppsnappades det polska sällskapet af
pretendentens folk och fördes till dennes läger. Mniszech hade
ingenting emot att utlämna sin dotter till förnyad upphöjelse,
och Maryna fann sig i sitt öde (sept. 1608). Röfvartsaren hade
därmed vunnit ett godt stöd för sin svaga legitimitet. När
Sapieha samtidigt tillförde honom utlofvad undsättning, syntes
han farligare än någonsin för tsar Vasilij.2 Den moskovitiske
härskaren måste se sig om efter nya hjälpmedel och hade icke
längre råd att förskjuta uppriktiga bundsförvanter. Han fann
sig till sist föranlåten att lyssna till de erbjudanden, som
gjordes honom från Polens mäktigaste fiende.
I det längsta hade han visserligen förhärdat sitt sinne och
öfverskattat sina egna maktmedel. I nov. 1607, kort efter
triumfen vid Tula, hade han ändtligen låtit den svenske budbäraren
Bernt Nyman få svar på sin konungs framställningar.8 Tsaren
förklarade sig icke behöfva något understöd, ty han visste icke
om några fiender, och i hans rike rådde lugn och sämja. Som
i andra land kunde det visserligen hända, att brottslingar rymde
och slogo sig på röfveri. Tsaren berömde för öfrigt konungens
goda uppsåt, men afvisade hans tal, att oreda i riket, och icke
några härjningar af pesten, skulle varit orsaken till de svenska
posternas fördröjande. Sanningen vore, att pesten också hindrat
tsaren att skicka sändebud till Sverge och att hans färd till Tula
hindrat honom att mottaga Bernt Nyman. Han vore emellertid
1 Hirschberg, Maryna, 60.
2 Hirschberg, Maryna, 89 f.; Waliszewski 285 f.
8 Se sid. 114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
