Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Barbro Stigsdotter (Gripsholm. Strömer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARBRO STIGSDOTTER.
Egennyttan» träl
På brottet» väg re’n hann bevinga tttgtn,
Att Sverige» lycka offra för *»» egen,
DA qvinntig dygd — — —
•v Den ädle fräitte från barbaren våld.
8. Hollardkr.
Genom eo ädelmodig ger ning, bvilken ¿t det olyckliga fäderneslandet
bevarade dess räddare, har Barbro Stigsdotter förvärfvat åt sitt namn odödlighet
och ett tacksamt minne bos den sednaste cfterverld. Ur den obemärkta
skugga, der hennes verksamhet eljest gömdes, bar bon endast i denna sin
ädla gerning fram träd t, och den är det enda, historien känner om henne.
Hon var dotter af en orolig tid och tillhörde en slägt, som ansågs
tillgif-ven ett fremmande land och dess förtryckande konung. Det var slägten
Svinhufvud, hvars medlemmar med nit och ifver omfattade det Danska välde,
som med blod och död utbredde sig öfver Sverige och botade att
tillintetgöra landets frihet, medan dess utmärktaste män föllo för bödelsbilan. Denna
slägt var serdeles mäktig i Dalarne. Biskop Otto i Westerås troddes till
och med hafva gifvit Christiern tyrann listan på de personer, som i
Stockholms blodbad afrättades. Ottos syster var gift med Stig Hansson Diekn,
och deras dotter Barbro hade fått till make Arendt Pehrsson Örnflycht till
Ornäs. Med denne sin man ’lefde hon på hans gård, belägen på en
hög-länd udde vid en vik af den vackra insjön Runn, omkring en mil från
staden Fahlun. En novemberafton 1520 inträdde till Arendt Pehrsson en
fremling, i en vandrande dalkarls drägt, med en yxa på skuldran. Han
uppgaf frimodigt för honom, såsom en ungdomsvän från deras läroår vid
Upsala högskola, sitt namn och sina afsigter. Han hette Gustaf Eriksson,
af den gamla och ansedda Wasaslägten. Hans far bade nyligen i
Stockholm måst böja sitt hufvud under bödelsyxan. Sjelf hade han från sin
fångenskap i Danmark flyktat undan och uppträdde nu i Sveriges aflägsna
trakter, för att tillställa en uppresning emot den blodige tyrannen. Dertill
sökte han barndomsvännens råd och biträde, helst de båda tillsammans,
innan Arendt Pehrsson ingått ’kina nya förbindelser med Svinhufvudska
slägten, kämpat under Sten Stures fana mot Danskarne. Arendt blef förvånad
öfver hans djerfva mod, men låtsade som han delat hans fosterländska
ifver. Han kom ihåg, att ett pris var utsatt på Gustafs hufvud, och att han
sålunda kunde förtjena stora penningar med att öfverlemna honom lefvande
eller död i Danskarnes våld. Sedan han derföre lofvat att intala sina
grannar att dettaga i anslaget, anviste han den ädle landsflyktingen ett rum i
loftsbyggoingen, der han försäkrade honom om trygghet och ro, och upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
