Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 133. Sophia Elisabeth Brenner (Gripsholm. J. Cardon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOPHIA ELISABETH BHENNEH.
FÖRFATTARINNA.
Ett odladt vett, en upplyft tjäl,
Hvad, kunna böcker blott det skänka?
Fmj Lbhngreh.
Det var mot slutet af sextonbundratalet, som en ny håg för fosterländsk
vitterhet väcktes i Sverige. Omkring Stjernhjelm uppstodo ätskillige
skalder och författare, hvilka, liksom han, hade till ändamål att bilda svenska
språket och gifva det en större användbarhet genom att visa dess förmåga
att kunna böjas till meter och rim. Jemte dessa män med allvarlig
syftning och högre åsigter, uppstodo också andeiattiga rimmare, hvilka trodde
sig hafva frambragt herrliga skaldestycken, då de sammanfört vidlyftiga
rimmerier. En af dessa rimsnidare var Sven Bryngelsson Dalius, en
krigsman, som följt Gustaf Adolf i fält. Hans vidunderliga arbeten, närmast
att förlikna med den i sednare tider ryktbare Sesemans, föllo i en ung
köpmansdotters händer. Flickan, som hette Sophia Elisabeth Weber och
hade ett godt hufvud, blef fattad af rimkonstens tjusningskraft och
förvärf-vade sig genom densamma en ryktbarhet, som många både af hennes
samtida och efterkommande författare hade skäl att afundas henne. Hon fick
tillfälle att lära sig flera språk: latin, italienska, franska, tyska och
holländska. Då hon läste den danske poeten Kingos sånger, fick hon en
något högre lyftning i sin skaldekonst, ehuru den en gång för alla bestod i
triviala reflexioner, dem hon än iklädde det ena, än det andra språket, af
dem hon lärt, ty hon skref vers på dem alla, utom holländskan. Hennes
skaldeådra flödade förnämligast vid bröllop och graföl samt andra tillfallen,
då det hörde till den tidens goda ton att verser skulle vankas. Men hon
angrep också ett större ämne, hvilket hon med mycken flit utarbetade:
«Vår Frälsares Jesu Ghristi Pinosbistoria.« Detta rimverk, ehuru fullt af
bizarrerier och föga poetiskt behandladt, ansågs likväl hafva för sin tid ett
så stort ascetiskt värde, att den för sina pietistiska strider ryktbare
Rutström, författaren till «Zions Sånger,« efter hennes död begärde privilegium
på arbetet och utgaf en ny upplaga deraf. Af hvilken anda författarinnan
sjelf lifvades, synes af inledningen, hvaruti hon önskar sig förmåga
«Att så med eftertryck hans lidande beskrifva,
Så Satan dör af harm och spricker af förtret.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
