Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 201. Fredrika Dorothea Wilhelmina (Enhörning. J. Cardon)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKA DOROTHEA WILHELMINA
Kronan ej trycke mitt hvilan de stoft!
Gyllene prydnad ej stoftet behöfver.
Kärlekens ros, med si!t blygsamma doft,
Blomstre deröfverl
Nicander.
Ds Sveriges skönaste drottning, vid sexton års ålder, räckte sin band åt en
nittonårig gemål, helsades det unga konungaparet af ett jublande folks gladaste
förhoppningar. Gustaf Adolf hade genom sin karaktärsfasthet, sin redlighet,
och den kärlek, han röjde för folket och dess väl, den tiden förvärfvat hela
nationens kärlek. Han hade sjelf valt den gemål, som mest behagade hans bjerta,
sedau han ryckt det löst från den ryska storfurstinnan Alexandra. Det var år
1796 som konungen incognito gjorde en resa till Tyskland, för att med egna
ögon se denna furstinna, hvilkens bild ingifvit honom den önskan, att kunna
höja henne på Sveriges thron. Han såg henne första gången i Leipzig, och den
femtonåriga skönhetens milda, kanske för en furstinna något för blyga väsende
tände i hans hjerta en häftig kärlek. Likväl var det först om hösten följande
året, som en svensk flotta förde henne öfver till Garlskrona, der konungen mötte
och ledsagade henne, i en kedja af lysande fester, till sin hufvudstad. Drottning
Fredrika var ett af dessa älskliga qvinliga väsenden, som, utan anspråk för sig
sjelf, endast tyckas lefva för andra. Ehuru hennes skönhet visserligen var värd
drottningkronan, funnos dock personer, som hos henne saknade den höghet, de
stolta later, som anses höra till kronan. Hon ersatte likväl med de milda
dygdernas, med undergifvenhetens ödmjuka behag, hvad som kunde anses fattas
henne i värdighet. Hon uppträdde såsom den vänliga anspråkslösheten, liksom
förvånad och nästan förlägen öfver sin egen glans. Drottning Fredrika fann sin
skönaste lycka i modersömheten, i det ädla kallet att fostra Sveriges
thronarf-vinge. Men denna glädje, likasom hela hennes hjertas lycka, förmörkades
små-nigom. Med åren framträdde hos hennes gemål, alltmera i ögonen fallande,
detta oböjliga, kärlekslösa lynne, som utmärkte honom i sednare tider. Hans
bemötande mot henne förlorade sin ömhet, förlorade slutligen all grannlagenhet.
Då den oroliga tiden, så diger på politiska stormar, fördystrade hans lynne, lät
han alltid sin oskyldiga maka umgälla hvad som sårade honom. Äfven för
hennes blick visade sig farorna för thronen alltmera fruktansvärda, och det var med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
