Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Täxt - Franz Berwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Preussen, hvilkens bekantskap han gjort i Berlin. Först efter
flera års äktenskap föddes deras enda barn under en vistelse
på egendomen Oed nära Wien. Till hans dop måste en
katolsk präst tillkallas, då man genom den pågående revolutionen
var afstängd från Wien. När denne hörde gossens tilltänkta
namn, anmärkte han, att det ej funnes något helgon med namnet
Hjalmar. “Jo“, sade då fadern med orubbligt lugn, “det är
ett svenskt helgon“, och så fick gossen sitt svenska namn midt
i den främmande omgifningen. Äktenskapet var det lyckligaste,
och de båda makarna tänkte blott på att göra lifvet så ljust som
möjligt för hvarandra, döljande de motgångar och svårigheter,
som kunde komma i deras väg. På senare år vistades Berwalds
tre gamla systrar, som han redan från Berlintiden bistått med
sina begränsade medel, i hans hem, återgäldande på bästa sätt
hans godhet. Äfven mot andra visade Berwald stor hjälpsamhet,
särskildt mot unga musici, som han sökte hjälpa fram på deras
bana, ehuru han härför sällan rönte någon tacksamhet och ofta
utsattes för deras medtäflares afund. I Berlin besöktes hans
institut af flickor ur förmögna familjer men äfven af många
fattiga. För att dessa senare ej skulle känna sig tillbakasatta
gaf föreståndaren dem till skänks gymnastikdräkter och behandlade
dem med särskild höflighet. Han gaf ofta till fattiga sin
sista slant, så att han mången gång själf kom i trångmål. Då
konung Oscar II, som alltid mycket värderat Berwald, fick höra
att han vid sin död efterlämnat familjen utan medel, yttrade
han: “Var ej Berwald förmögen? Det hade jag alltid trott, ty
han begärde ofta för andra, aldrig något för sig själf.“
Berwald var äfven mot sina arbetare vänlig och hjälpsam,
på samma gång han visste sätta sig i stor respekt. Ingen kom
honom närmare än han själf ville, och han visste imponera på
enhvar, som kom i beröring med honom. Han blef ej ofta ond,
men kunde stundom blifva det med besked, då de ljusa ögonen
sköto verkliga blixtar. I öfrigt hade humorn en stor del i hans
umgänge med människor, och många anekdoter finnas därom.
En gång när Berwald vistades i närheten af Wien, ville en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
