Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Täxt - Otto Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 SVENSKA TONSÄTTARE.
vedernamnet ’’kulan", hvilket alltid var det gängse i den gamla
vänkretsen. Flera friska jaktsånger härleda sig från komposi-
törens förkärlek för denna sport, som han ännu under sina sista år
ifrigt idkade.
Lindblad gifte sig först 1855 med Emma Andersson, dotter
till en af hans äldre vänner i Lund, Tor Andersson, hos hvilken
sångarna gärna samlades. En gång hade han tagit den lilla
treåriga Emma på sitt knä och skämtande sagt: ^Vill du, när
du blir stor, bli min lilla hustru?" Barnet svarade genast: "Ja,
det vill jag visst", slog armarna om hans hals och kysste —
sin sjutton år därefter blifvande man. Han fick med sin unga
hustru det lyckligaste samlif, men sörjde mycket förlusten af en späd
dotter, vid hvilken hans känsliga hjärta djupt fästat sig. Sorgen
häröfver och den ohälsa han ådragit sig genom söndaglig tjänst-
göring i två oeldade kyrkor, där han utan orgel måste taga
upp psalmerna, bröt hans krafler och nedlade honom på en
långvarig sjukbädd. Hela fjorton månader låg han hårdt ansatt
af plågor, mesta tiden vårdad i hemmet, där han äfven afled
den 24 januari 1864.
Ett tjugotal Lundastudenter närvoro vid begrafningen och
sjöngo den sång han komponerat tre dagar före sin död "Minnets
tempel", som han själf kallat sin svanesång och däruti han med
vemod erinrar om det forna glada ungdomslifvet. Vackra verser
af brodern, kontraktsprosten J. M. Lindblad, utdelades, hvilka
skildrade den bortgångnes löftesrika ungdom och den sångens
makt som besjälat honom och kraft så stor del af hans lif.
Till en minnesfest i hufvudstaden skref Carl Strandberg den
bekanta sång öfver Lindblad, hvilken återfinnes i hans dikter
och hvaraf de två sista verserna här följa:
»Men han drog sig blygsamt undan, som en fågel uti skogen,
Satt där, som han alltid suttit, osedd, anspråkslös och trogen,
Sjöng och sjöng en strof emellan, konstlöst, rent och genomklart,
Där vårt hemlands sångarlynne gaf sig uttryck underbart,
Sjöng ur hela fulla bröstet, så att Eko sprang ur hällen
Utan att för egen räkning ha en önskan eller bön,
Han var nöjd blott han fick sjunga, sången själf var sångens lön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>