Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Täxt
- Otto Lindblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad är bättre än att gifva och få ingenting tillbaka,
Fordra ingenting och kunna leende allting försaka,
Rikt beså den lilla täppa, som man fick sig anförtrodd,
Och i ödmjukhet förbida, att ett enda korn ger grodd,
Oberoende af dagens lynne verka oförtrutet
Bara styckverk, låt så vara, men i hoppet att på slutet
Domen öfver hvad man varit med sitt lif och med sin sång
Skall, liksom hans toner, gå »ur svenska hjärtans djup en gång?»
Vid riksdagen 1874 beviljades änkan en liten pension, dock
med större svårighet än man kunnat vänta, då detta var den
enda erkänsla fosterlandet kunde visa en af sina söner, som så
oegennyttigt offrat många år af sitt lif till tonkonstens
befrämjande. Den enda utmärkelse, som kom Lindblad till del under
hans lifstid var medlemskap af Musikaliska akademien.[1]
En ungdomskänslans och glädjens tolk står Otto Lindblad
ännu lefvande ibland oss i sina sånger. Hvarje gång det våras,
och vårens glädje vaknar i unga hjärtan, finns ej bättre uttryck
därför än “Vintern rasat“. Det är en särskild naturfrisk, kraftig
och dock känslig klang i Lindblads sånger, så äkta svenska, så
ständigt unga och varma, att de för hvarje gång de ljuda tyckas
uppenbara något nytt: naturens och människohjärtats jubel öfver
sångens gåfva.
*
[1] I maj 1908 restes hans byst på Lundagård, där hans sånger så ofta
ljudit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:56:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sveton19/0062.html
