Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordbildning. I. Avledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast om man ungefär känner den tid då ordet tillkommit. Gryta kunde
tänkas bildat medelst suffixet -a (till gryt, sten), men då ordet även
finnes i isl., där gryt motsvaras av grjót, hänvisas bildningen till en tid, då
ännu ett omljudsverkande i fanns kvar i ordets slut och efterföljdes av
ett -ō(n), varav sedan -a ljudlagsenligt uppstått (alltså
*greut-iōn, det av
sten förfärdigade). På samma sätt synes t. ex. udde vara bildat medelst
suffixet -e av udd, men då motsvarande bildning uppträder även i
västnord. språk, har ordet sannolikt uppstått, då avledningen ännu icke
försvagat till -e, utan hade en annan form (se -e).
Från väsentligen nysvensk synpunkt äro de viktigaste suffixen
följande [1]:
nsv. -a av växlande ursprung:
1. i sbst., i de äldre ex. av el. motsv. urgerm. ōn (fem.), ofta i
beteckningar för kvinnliga varelser o. hondjur, dels urgamla, t. ex.
kona (kvinna), utvidgning av en ie. ā-stam (jfr grek. gynḗ), dels yngre
denominativer t. ex. frilla (till isl. friðill, älskare), katta, kviga (till isl.
kvíga, ung tjur, egentl. en adj.-bildning, sv. dial. fåra, el. slarva, toka (till
slarv[er], tok[er]); f. ö. vanligt i kvinnonamn (ofta kortnamn), t. ex. Hilda,
Inga, Tora; (dessutom lånade på -a av annat ursprung; se nedan);
i djurnamn (utom de ovan nämnda, där -a är könbetecknande)
t. ex. duva, fluga (avljudsform till flyga), flundra, glada (till ett *glada,
glida), humla (utvidgning av ett starkt böjt ord = fhty. humbal), kaja, kråka,
skata (: skate, topp, spets), svala, trana, vipa osv. (se även nedan);
vidare sakliga konkreta o. abstrakta, urgamla, t. ex. tunga (=
got. tuggô, utvidgning av ett ord = lat. lingua), o. yngre: dels till sbst.:
huva (: huv), lya (: ly, skydd), torva (: torv); eller med samma betyd. som
grundordet: brygga (utvidgning av ett ord = ags. brycg), böna (: fsv. bön),
fura (: fur), runa (= fsv. : fsv. rūn), stätta (: isl.
stétt), vidja (: isl. við, genit.
-jar), ådra (: åder), åra (: ä. nsv. år), el. till adj. t. ex. flata, fåfänga, gula,
leda, nesa (: isl. hneiss, skymflig), sjuka, villa, vita, yra, brådska (: fsv.
*brāþsker), fåvitska (kvar i uttr. i fåvitsko), glömska,
ilska, spetälska, fradga
o. stadga (se under -ga); dels till verbrötter el. verb (stundom i
avljudsförhållande till dessa), motsv. t. ex. got. brinnô, feber, t. ex. dvala[2]
(: germ. st. vb. *dwelan), gåta (avljudsform till isl. geta, gissa), hicka,
klämma, lada (: fsv. laþa, lasta), räfsa, saga[3], skära, slunga, snara, plur.
sopor (: vb. sopa), spya, vaka [4], åkomma. I yngre tid särsk. i en mängd
personbeteckningar, djurnamn o. andra konkreta, i sht sammansatta
(somliga dial.): busk-, stenskvätta, en-, lavskrika, flickslänga, nattblacka,
-blarra, -glappa, -skräva, -skäva, -vaka, nötskrika, -väcka, dalsänka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
