Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordbildning. I. Avledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ör-: örlig. — Identiskt med ur- som förstärkningsord, t. ex. urgammal,
efter ty. uralt, o. för att beteckna ursprung o. d., t. ex. urbild, urtid; i
båda fallen från ty.
van-, med upphävande el. förringande betyd. av samma slag som
t. ex. ty. miss-, un-, ver-, till isl. vanr osv., saknande; i t. ex. vanför,
-frejd, -tro, -vett; förr brukat mer än nu (t. ex. vanbruk, -hopp, -mod osv.).
veder-, dels av fsv. vedher, biform till prepos. o. adv. vid, t. ex.
vederbörande, vederdeloman, vederstygglig, dels från de etymol. identiska
tyska motsvarigheterna, t. ex. vederdöpare, till ty. wieder i betyd. ’åter’,
vedersakare o. vedervärdig till ty. wider, emot (jfr vidrig). Åtskilliga
hithörande, från ty. komna ordskapelser kunna med fördel utbytas mot
inhemska, t. ex. vedervärdig ~ motbjudande, vedervilja ~ motvilja.
Som förstärkningsord användes, utom det ovan nämnda ur-,
t. ex. pin (pin kär), splitt(er)-, spritt-, stock-, storm-, stört-, ärke-.
(Om förhållandet mellan grundord och avledning.)
Stora svårigheter möta ofta icke-fackmän vid försöken att
bestämma, vilket ord som är grundord (primärt) i förhållande till ett
annat[1]; och det kan stundom även för specialisten vara vanskligt nog.
Att här uppställa allmänna regler är ej möjligt. Ett avgörande kan
i många fall ej träffas utan specialundersökningar av varje avlednings
historia i förening med kännedom om den indoeuropeiska ordbildningsläran
i allmänhet. Rent teoretiskt sett kunde t. ex. glimt vara grundord
till glimta (i så fall en ieur. bildning på -ad-, -id-[2]), men det är likafullt
absolut visst för den, som undersökt dessa bildningars öden, att förhållandet
är omvänt; lika visst som att t. ex. lat. pugna, strid, ej, såsom det
kan förefalla, är grundord till pugnāre, strida (ehuru annars lat. verb
av denna klass historiskt utgå från just dylika bildningar på -ā), utan
tvärtom det förra bildats av det senare, som i sin tur är avlett av
pugnus, knytnäve; alltså egentl.: kämpa med nävarna. Men bevis
kunna här ej lämnas utan att rulla upp en stor del av den
indoeuropeiska ordbildningens historia. Naturligtvis kan man ej heller
blott på grundval av de yngre formerna avgöra något i dessa frågor.
Orden måste återföras till sina grundformer, då det visar sig — för att
taga ett exempel ur högen — att t. ex. sbst. sticka varken är bildat av
det likalydande verbet el. detta av substantivet o. att sticka i betyd.
’stechen’ har ett helt annat ursprung än sticka (eld på) el. sticka om
strumpor o. d.
I vissa fall kan man dock utan ingående kunskaper med tämligen
stor säkerhet fälla en dom i dylika frågor. Om av två ord det ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
