Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordbildning. II. Sammansättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Övergången till sammansättning[1] visar sig huvudsakligen däri, att
de olika lederna ej längre dela den utveckling, som de självständiga
orden i olika avseenden genomgått, utan avvika från dessa till form,
accent eller betydelse — stundom i alla dessa avseenden.
Från formens synpunkt kan erinras om t. ex. blåbär, men blått bär,
brödrafolk, men genit. plur. nu bröders, högtid med kort ö o. g uttalat
som k, nässelkål, men nässla, rättegång till fsv. genit. sg. rættar, som i
det enkla ordet ersatts av rätts, sannolik till den nu försvunna dat. sg.
neutr. sanno, slädföre till släde osv. Jfr t. ex. lat. pater-familiās till den
gamla genit. på -ās, som senare utbyttes mot -æ.
Sammansättningar uttalas i regel med en huvudaccent, t. ex. bergland
med acc. 2 el. trädgård med acc. 1. I det förra exemplet är det
endast genom accenten, som ordet avviker från de enkla orden.
Stundom bevarar dock sammansättningen de enkla ordens form
och accent, t. ex. Vårherre, vars uttal stämmer med det vanliga i förb.
vår herre (och konung el. dyl.), el. farväl, svängom osv. Här är det
betydelsespecialiseringen, som orsakat sammansmältningen. På samma sätt
är blåbär icke detsamma som blå bär, svagdrickat skulle understundom
kunna kallas starkt, senvinter betyder ’den senare delen av vintern’, en
sen vinter däremot ’som kommit sent’, hushålla har en annan innebörd
än hålla hus osv.
Vad i övrigt beträffar de betydelseförhållanden, i vilka
sammansättningslederna kunna stå till varandra, äro de av allt för skiftande
natur för att en utförligare redogörelse här skulle kunna meddelas. Till
de anmärkningar, som ovan gjorts i annat sammanhang, må dock fogas
följande.
I regel stå de båda lederna till varandra i förhållande av över- o.
underordning, varvid ojämförligt oftast den första är underordnad el.
bestämmer den andra[2].
Äro båda lederna substantiv, kan den första beteckna ett possessivt
begrepp, t. ex. farbror, el. ett partitivt t. ex. trädrot, el. anger stället, t. ex.
bergsbo, hemliv, takås, tandvärk, väggbonad, el. målet, t. ex. Malmötåget,
el. tiden, t. ex. sommarvilla, el. ämnet, t. ex. guldring, trähus, el. medlet,
t. ex. knytnävskamp, el. orsaken, t. ex. glädjerus, solbränna, el. en del
andra adverbiella el. attributiva förhållanden, t. ex. bönemöte,
klänningstyg, världsman, el. uttrycker en jämförelse el. analogi, t. ex. liljehy,
lövgroda (efter färgen; kan dock även uppfattas som lokativt), järnvilja,
örnnäsa, el. står till det senare i appositionellt förhållande t. ex. blomkål
(övers.-lån; se under blomma), drängpojke (jfr got. þiu-magus), varmed
kunna jämföras bildningar som prinsen-regenten, Hyltén-Cavallius, där
dock första ledens underordning mindre starkt framträder, och kanske
rent av (åtm. i vissa fall) den förra kunde betraktas som huvudord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
