Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordbildning. III. Andra sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avledningar t. ex. fästing till fästfluga, husa o. köksa till hus- o.
kökspiga, sparkstötta till sparkstötting osv. Somliga av dessa ha icke uppstått
på svensk botten[1].
I många fall föreligga blott tankeellipser, dvs. det fullständiga ordet
har aldrig (el. sannolikt aldrig) förekommit i det talade språket, t. ex.
fabriksidkare i st. f. fabriksrörelseidkare o. d., där man dock stundom
med lika stort skäl kan tala om analogibildningar (jfr näringsidkare o. d.)[2].
Slutligen förekommer icke sällan, att ett ord utan förändring av
form (men väl av böjning) övergår till annan ordklass.
Hit hör bl. a. substantiveringen. Särskilt vanlig är denna bland
adjektiven, t. ex. bekant (plur. dock blott bekanta), besk, brant, djup (till
ett t-lös neutr. av adj. djup), frö, hål, hög, höger o. vänster (om politiska
partier; övers.), ljus, ny (om månad), rum, slätt (egentl. fem. till adj. slät),
svensk, sår, ärg (: fsv. adj. ērugher), fett (egentl. neutr. till adj. fet), grönt
(dock ej best. f. -et), vilt (best. f. -et; efter ty.), världsallt (övers. från ty.)
el. gotter (plur. till neutr. gott) el. talspråkets nyaste nyttet (nyheten), av
vilka somliga uppkommit av adj., som nu försvunnit åtminstone från
riksspråket: vissa av dessa gå f. ö. tillbaka till långt avlägsna tider, och
det kan t. o. m. stundom falla sig svårt att avgöra, om den substantiviska
eller adjektiviska funktionen, historiskt sett, är äldst. Allmän är
också substantivering av adj. med svag böjning ss. dumbe, like, make,
vilde (efter ty.), överste; hare, den grå, järpe, den brune, unge, vise[3];
dimma, flata, gula, halva, käresta, midja (till got. miþjis), sida, snugga,
snärta, spetälska, svenska (svensk kvinna o. svenskt språk), vita; tunga
(tyngd, börda), vana, vånda (oblika kasus till fsv. þunge, vani, vande) osv.[4]
I övrigt är hela den germ. svaga adjektivklassen att betrakta som
beroende på substantivering.
Substantiverade räkneord föreligga i etta, sexa, tia osv.; pronomina
i det filosofiska jaget el. ä. sv. en han, en hon (vartill hanne, hona); o.
sbst. di (jfr ä. nsv. gifva dia), dricka o. göra (latmans-) ha uppstått ur
motsvarande verb[5]. Av andra slags substantiveringar erinras om nuet
(best. f.), ett ja el. nej, ett hurra, ett välkommen, ett leve.
Hit hör också användningen av adv. avsides, fjärran, inrikes, lagom,
utvärtes o. d. eller av sbst. fel som adjektiv, t. ex. ’ett fjärran land’,
’gå fel gata’, dock utan adjektivisk böjning (jfr dock lägre spr. o. dial.
slå felt, plur. lagoma) el. av släkt som predikativt adjektiv (’de äro släkt’,
vartill i dial. även pluralformen släkta). – Analog är från nysvensk
synpunkt även den adjektiviska användningen av adv. föga o. ringa, vilka
dock äro gamla adj. (se ordb.).
F. ö. ha adjektiv kommit att användas som adverb t. ex. bra, inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
